Att säga något helt annat än man menar

Jag undrar - är det någon mer än jag som ibland säger något helt annat än det man menar, utan att riktigt veta hur det går till? Det bara sker, och under tiden är man medveten om att det här blir ju helt fel, men det går ändå inte att stoppa?

Det händer mig ibland och jag vet inte varför. Det gäller inga allvarliga saker, bara vardagshändelser som tar en annan vändning än de borde ha gjort. Oftast handlar det om att reagera på vad andra säger och gör, som att händelseförloppet är förutbestämt och jag bara hänger med, hör orden komma ur min mun och ser saker hända.

Ok, ni har kanske ingen aning om vad jag svamlar om. Jag ska ge ett exempel. Det här hände idag:

Jag var på biblioteket och lämnade tillbaka en ljudbok. Då kommer en bibliotekarie fram till mig och undrar om det inte var jag som var inne för ett tag sedan och frågade efter en annan bok i samma serie. Jo, det var det ju. Jag blev överrumplad dels för att jag inte såg henne komma fram till mig, dels för att jag inte omedelbart kände igen att det var den bibliotekarien jag pratade med sist. I alla fall, hon berättar att hon har hittat boken och frågar om hon ska gå och hämta den till mig, och är redan på väg bort. Ja tack gärna, svarade jag glatt, stod kvar och väntade, fick boken, tackade så mycket och gick mot självutcheckningen för att låna den.

Här kunde allt ha varit frid och fröjd. Jag fick äntligen tag i en bok jag letat efter - hurra! Fast nu var det så att jag redan hade fått tag i den på annat sätt. Så den fanns redan sparad i min dator hemma. Och det visste jag ju medan jag pratade med henne, och det var inte så att jag glömde bort det, utan jag stod där och undrade varför jag tackade ja till att hon skulle hämta den och varför jag sedan gick och lånade den och tog med den hem. Jag hade ju kunnat säga tack, men nej tack, jag har den redan.

Det här är jättebanalt, jag vet, och det är ingen som har kommit till skada eller så. Vad jag är nyfiken på är själva beteendet, för det här händer mig ibland, och jag hoppas och tror inte att det är ett tecken på att jag håller på att förlora förståndet. Men ändå - jag vet inte varför det sker!

Så, är det bara jag?