Jag undrar - är det någon mer än jag som ibland säger något helt annat än det man menar, utan att riktigt veta hur det går till? Det bara sker, och under tiden är man medveten om att det här blir ju helt fel, men det går ändå inte att stoppa?
Det händer mig ibland och jag vet inte varför. Det gäller inga allvarliga saker, bara vardagshändelser som tar en annan vändning än de borde ha gjort. Oftast handlar det om att reagera på vad andra säger och gör, som att händelseförloppet är förutbestämt och jag bara hänger med, hör orden komma ur min mun och ser saker hända.
Ok, ni har kanske ingen aning om vad jag svamlar om. Jag ska ge ett exempel. Det här hände idag:
Jag var på biblioteket och lämnade tillbaka en ljudbok. Då kommer en bibliotekarie fram till mig och undrar om det inte var jag som var inne för ett tag sedan och frågade efter en annan bok i samma serie. Jo, det var det ju. Jag blev överrumplad dels för att jag inte såg henne komma fram till mig, dels för att jag inte omedelbart kände igen att det var den bibliotekarien jag pratade med sist. I alla fall, hon berättar att hon har hittat boken och frågar om hon ska gå och hämta den till mig, och är redan på väg bort. Ja tack gärna, svarade jag glatt, stod kvar och väntade, fick boken, tackade så mycket och gick mot självutcheckningen för att låna den.
Här kunde allt ha varit frid och fröjd. Jag fick äntligen tag i en bok jag letat efter - hurra! Fast nu var det så att jag redan hade fått tag i den på annat sätt. Så den fanns redan sparad i min dator hemma. Och det visste jag ju medan jag pratade med henne, och det var inte så att jag glömde bort det, utan jag stod där och undrade varför jag tackade ja till att hon skulle hämta den och varför jag sedan gick och lånade den och tog med den hem. Jag hade ju kunnat säga tack, men nej tack, jag har den redan.
Det här är jättebanalt, jag vet, och det är ingen som har kommit till skada eller så. Vad jag är nyfiken på är själva beteendet, för det här händer mig ibland, och jag hoppas och tror inte att det är ett tecken på att jag håller på att förlora förståndet. Men ändå - jag vet inte varför det sker!
Så, är det bara jag?
Samsung Series 6 Vs 7 Vs 8
1 vecka sedan
Sån är jag också. Det mest klassiska är när folk säger att de ska äta räkor/skaldjur. Åh vad gott, utbrister jag. Nu på sistone har jag äntligen lärt mig att lägga till, fast jag tycker ju inte om det, men andra gör ju det och det är ju mysigt... blablasvammel
SvaraRaderaEn annan gång stod jag och tittade på när mitt barn lekte med någon annans barn. Föräldern till barnet började prata skidsemestrar och jag höll med om att det var härligt att komma bort och att åka skidor och hela fadderuttan. Tillslut frågade han vart vi varit i år och jag blev så förvirrad och funderade på om jag sagt att vi hade varit iväg, så jag drog till med Vemdalen.
Jag har inte åkt skidor på 20 år...
Nej det är inte bara du.
SvaraRaderaJag tror det har nått att göra med att man vill inte göra andra besvikna. Nu hade ju hon först och främst kommit ihåg dig och vilken bok du ville ha, hon gjorde sig besväret med att leta reda på den, och sen när hon såg dig så ville hon glädja dig.
Om du hade tackat nej så hade ju hennes tillfredsställelse att göra dig glad försvunnit.
Hänger du med i mitt snurriga snack?
Låter precis som något jag skulle kunna göra. Trodde jag var ensam :-o
SvaraRaderaAnnars är min specialitet att börja säga något fel (typ tänka på två meningar som säger samma sak, men blanda samman dem istället för att använda bara en av dem), och sedan inte rätta mig själv utan fortsätta på samma felaktiga spår tills meningen är komplett (men helt konstig). Kommer inte på något exempel nu (tror jag har förträngt alla awkward moments ;-))