fredag 14 augusti 2009

Blogga på arbetstid

Men sitter du och bloggar mitt på ljusan dag? På arbetstid? På kontoret?

Ja, det gör jag. Hyfsat öppet och ogenerat dessutom. Det är inte så att jag skyltar med det, men går någon förbi så ser de min skärm och därmed min blogg.

Varför då?

Jo, det förhåller sig nu på det viset att jag har ett jobb men inga arbetsuppgifter. En anställning men ingen tjänst. Helt enkelt - inget att göra!

Jag jobbar på ett stort företag. Ett av Sveriges största faktiskt. Jag ska inte nämna namnet här, men det är ett som varje svensk känner till, från min 4-åriga granne till min 95-åriga mormor (ja, när hon levde då). Men hur många svenskar vet hur det företaget drivs? Hur de tar hand om sina anställda?

Mycket har hänt medan jag var föräldraledig och inte mycket är på plats än. Den där omorganisationen som skulle träda i kraft först 1 januari 2009, sen 1 juli 2009 är nu flyttad till 1 oktober 2009. Jag sätter inga pengar på att den är klar då heller faktiskt.

Detta, vid sidan av neddragningar hos kunder och hysterin i världen i stort har gjort att jag liksom har hamnat utanför. Tillbaka i tjänst, men utan tjänst. Eller nåt.

Min närmsta chef gör vad hon kan, ingen skugga på henne, men det är så trööööögt i så stora organisationer. Tiden går och inte mycket händer. Och här sitter jag och kostar pengar - pengar som är en bristvara i de flesta företag idag.

Visst, man kan tycka att det skulle vara skönt att sitta här och slösurfa, blogga, fika länge och liknande samtidigt som man uppbär en lön som är betydligt högre än den de som verkligen gör nytta i samhället har: lärare, sjuksköterskor, vårdbiträden och många fler.

Ja, det var skönt - första dagen. Lite mjukstart sådär. Men nu leder det till en stress utan like - och det är ändå bara sista dagen i första veckan. Ska jag ändå tvingas vara här vill jag göra någon nytta. Hemma finns min man och som som ägnar dagarna åt lek och bus. Och här sitter jag, till ingen annan nytta än att få ett lönebesked med ett saldo högre än noll vid slutet av månaden.

Men att vara här kommer jag inte undan. Stämpelklockan på väggen ser till att jag inte kan smita. Nu strider det ändå mot min moral att göra det - i vanliga fall, men nu vete f*n. Rapportera min tid på "wait for work" kan jag väl lika gärna göra hemma? Med mailboxen öppen och telefonen inom hörhåll - ifall det skulle dyka upp något. Så gör ju politikerna, har jag hört. Och hur många höga chefer? Särskilt en solig sensommarfredag som denna.

Så därför bloggar jag på jobbet. Att gå igenom intranätet och uppdatera mig har jag gjort. Skrivit den obligatoriska utvecklingsplanen har jag gjort (ett skämt förresten: det enda affärsmål jag har är ju att få ett uppdrag). Genomgått alla någorlunda användbara webbaserade internutbildningar har jag gjort. Läst Aftonbladet framänges och baklänges. Genom bloggen håller jag i alla fall hjärnan igång.

Jag har tydligen ett visst ansvar för att själv hitta ett nytt uppdrag. Jaha, hur då? Ja, jag har pratat med alla jag känner här på företaget och beskrivit min situation. Men de sitter inte i beslutsfattande positioner direkt. Så kvarnarna ska mala... och det tar tid! Jag kan inte annat än vänta.

Om nu någon representant för min arbetsgivare läser här och identifierar mig - välkommen att ge mig en reprimand för mitt bloggande om du finner det lämpligt. Men ännu hellre: se över företagets rutiner för hur anställda behandlas. För när konjunkturen vänder sticker kompetensen, var så säker! Och vänder gör den. Jag vet inte när, men jag vet att.

Kvinnofälla? Ja tack!

Det är tydligen en kvinnofälla att tillbringa dagarna med sitt eget barn.

Japp! Man kommer efter på arbetsmarknaden, man får ingen pension, man träffar inga andra vuxna, man får ta allt ansvar i hemmet, man får ingen stimulans och utveckling, man gör inget meningsfullt och så vidare och så vidare. Känns argumenten igen?

Okej, låt oss nu granska de här påstådda sanningarna närmare, från ett annat perspektiv än det vanliga PK-tjötet. Jag har nyligen återgått till arbetet efter de bästa 14 månaderna i mitt liv och känner verkligen inte igen mig i det som verkar vara norm!

Kommer efter på arbetsmarknaden - ja, det kanske man gör. Men är det så viktigt att hålla sig uppdaterad med precis allt då? Kan man inte ta igen det om/när man börjar jobba. Jo oftast, tror jag. Det händer inte så mycket på arbetsplatserna runtom i landet som man skulle kunna tro! Själv är jag som sagt just tillbaka efter drygt ett år, och inte känner jag mig speciellt mycket efter nu. Inget som inte går att ta igen på någon vecka.

Pensionsinbetalningarna - det går att ordna på annat sätt. Det går faktiskt att skriva över delar av sin pension på någon annan, något som få verkar veta om. Och så finns det ju privata alternativ.

Träffar inga andra vuxna - hursa? Jag kan träffa precis vilka andra vuxna jag vill när jag är hemma. Personer jag själv har valt att umgås med, inte påtvingade arbetskamrater. Nu vet jag att en del av mina arbetskamrater läser här, och jag menar inget ont om er - jag gillar er, faktiskt! Men ni är några få undantag. Och er har jag ju dessutom träffat när jag var hemma! Så, vad är problemet? Kan folk inte ta sig för något som inte tvingas på dem? Har de inga andra sociala kontakter än på jobbet? Tragiskt, i så fall!

Ta allt ansvar i hemmet - det tror jag är något som kvinnor (de som klagar över det alltså) gör självmant. Alltför många gånger har jag hört kvinnor klaga över hur lite deras män "hjälper till" för att lite senare berätta hur kass deras man är på att tvätta t ex. Ja, konstigt att han aldrig gör det då, om du står bakom axeln och vakar som en hök?! Det kan få vem som helst att tröttna. Och, eftersom övning ger färdighet lär han ju aldrig bli bra på det då heller! Dessutom går det utmärkt att dela upp ansvaret även om en är hemma på dagarna och en jobbar. Allt annat är lathet, alternativt kontrollbehov, och skitsnack!

Ingen stimulans och utveckling - tillåt mig gapskratta! Jag har aldrig fått så mycket stimulans och utvecklats så mycket på så kort tid som det senaste året! Barn är fantastiska på att utmana ens egen verklighet och få en att tänka efter och se saker annorlunda. Och jag säger bara ansvar och konflikthantering, det är idel träning på dessa!

Inget meningsfullt - nähä? Vad är det som är meningsfullt då? Att sitta på ett kontor framför en dator och mata in siffror? Springa på möten med en bunt papper i ena handen och en kaffekopp i den andra och se viktig ut medan man kväver sina gäspningar? Eller att vara hemma och umgås och ta hand om det liv man själv har skapat? Tja, jag vet ju vad jag tycker. Visst finns det meningsfulla jobb också: vård, skola och omsorg till exempel, men nog sätter alla den egna familjen först när det kommer till kritan?

Vad jag vill ha sagt är att den här så kallade kvinnofällan skulle jag med glädje sätta mig i! Jag kan inte se något mer meningsfullt, belönande och stimulerande än att umgås med och ta hand om mitt eget barn. Som jag själv har valt att sätta till världen! Jag har valt att förändra mitt liv för alltid. Jag visste att det skulle bli så, men kunde omöligt föreställa mig omfattningen av det. Trots det har jag ett ansvar, eftersom det var mitt val.

Jag har fått många kommentarer om att "det är så sköööönt att börja jobba igen, man får sitta still, man får gå på toaletten ifred, man får äta upp sin mat" med mera.

Sluta! Det är inte ett dugg skönt!

Det är tortyr att lämna dem man älskar mest i hela världen tidigt på morgonen och återvända sent på eftermiddagen, för att sitta hela dagen och längta och ägna sig åt något som känns helt meningslöst. Att få rapporter under dagen om hur roligt och mysigt de har, och mms-bilder på bus och upptåg den lille tar sig för. Jag vill vara där, jag vill vara med! Jag vill inte vara någon han träffar ibland. Jag är hans mamma, det är emot naturen att jag ska lämna honom! Ja, han är hemma med sin pappa, och ja, hans pappa är en lika bra förälder som jag och ja, de har det bra tillsammans och ja, de behöver sin relation också. Men båda två behövs ju!

Många säger också att de blir så trötta av att "passa" sitt barn hela dagarna, den lille/-a har ju sån energi så man får ju inget annat gjort!

Okej, men vad är det för något annat man ska få gjort då?

Diska och hänga tvätt? Det kan man göra senare på kvällen, när barnet sover eller när man är två vuxna hemma.
Sitta framför datorn? Ja, men för vems skull är du hemma då?

Passa på att hänga med på upptågen, lär känna och umgås med ditt barn. Ditt barn! Som du har satt till världen, förhoppningsvis för att du vill vara med honom/henne, inte för att han/hon är en belastning som ska lämnas i någon annans omsorg så snart som möjligt så att du kan gå ut i "verkligheten" och se viktig ut.

Du är viktig för ditt barn! Viktigare än vad du är på nästan vilken arbetsplats som helst faktiskt! Och du får mer tillbaka från ditt barn än vilka arbetsgivare och kolleger som helst! Barn är ingen belastning som står ivägen för ditt liv. De som anser det tycker jag oerhört synd om! Och de verkar vara några stycken, av det allmäna gnället att döma. Jag kommer aldrig att förstå de som väljer att ha barn men gör allt för att slippa dem så mycket som möjligt.


Nej, ni kan aldrig övertyga mig om att det är bättre/skönare/roligare/whatever att jobba. Det gör jag bara för att jag måste.

För, vi har ju problemet i ekvationen, det som kallas ekonomi. Jag är verkligen inte en person som tycker att "samhället" (dvs ni andra) ska betala mina levnadskostnader! Ni som känner mig vet det. Jag är oerhört tacksam över till exempel den föräldraförsäkring vi har i Sverige och skulle aldrig få för mig att klaga på hur lite pengar Försäkringskassan ger när jag är föräldraledig. Jag jobbar för att försörja mig och min familj och jag ser ingen annan lösning.

Jag är alltså inte ute efter att få vara hemma och inkassera pengar varje månad från statskassan.
Det jag vill är att belysa de här aspekterna jag så ofta får höra men inte alls instämmer i.

Inte heller menar jag något ont mot alla dem som, i likhet med mig, måste lämna sina barn för att jobba. Jag vet, det är ju så det ser ut! Vi kan inte alltid välja. Men är det rätt? Nej, något är fundamentalt fel. Felet är inte att vi rättar oss efter den verklighet som råder, felet är att den är som den är.

Det kan inte vara meningen med livet att jobba 8-5, med tillägg för lunch och resor till och från jobbet, lämna gråtande barn till barnomsorg och bara träffa dem på stressiga sena kvällar och två dagar på helgerna.

Kom inte och säg att det är bättre att jobba än att umgås med sina egna barn! Det enda som är bättre är att jag får lön och inte parasiterar på samhället. Istället prostituerar jag mig och utför tjänster åt någon annan för pengar.

torsdag 2 juli 2009

Fejkad död?

Michael Jacksons mest hängivna fans hoppas och tror att han fortfarande lever, och letar ivrigt efter bevis för att så är fallet. Det är naturligt. När någon man älskar - eller som i det här fallet: är besatt av - dör, är det klart man förnekar att det skulle ha hänt och griper efter halmstrån som intygar motsatsen.

Men. Som "bevis" för att the King of Pop skulle ha fejkat sin bortgång nämner nu min favorit på listan över (inte så) tillförlitliga källor - Aftonbladet - filmen som visar den inlindade kroppen föras bort med helikopter. Tydligen ska man kunna se kroppen resa sig upp inne i helikoptern. Själv kan jag inte se det, men döm själva: http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article5447370.ab

Okej, om vi nu tar och resonerar lite logiskt kring det här. OM det nu skulle vara så att MJ har fejkat sin död... Jag har hängt med för dåligt för att ha en kvalificerad gissning i fallet. Skyller på att jag befann mig på öppet hav och att sateliterna som tog in CNN försvann utom räckhåll strax efter att nyheten kom. Eller att jag inte bryr mig särskilt mycket. Eller båda. Men åter till ämnet.

Om han, eller vem som helst för den delen, skulle vilja fejka ett uttåg ur denna världen av någon outgrundlig anledning - hur skulle det vara enklast att göra det?

Att låta sig lindas in i liksvepning, bäras på bår från huset in i en ambulans och sedan vidare ombord på en helikopter, som flyger iväg med öppna dörrar så att alla människor med en morbid nyfikenhet (dvs alla människor) kan fortsätta följa ekipaget, och väl på plats där inne plötsligt resa sig upp med svepning och allt?

Låter det som den smidigaste lösningen? Eller låter det enklare att helt enkelt stanna kvar hemma (möjligen i sitt syretält) tills medieuppbådet har lagt sig, och helt enkelt skicka iväg en docka inlindad i vita lakan. Eller en trästock eller sten eller lerklump eller vad som helst. Fast docka, ja det är ju ganska likt originalet i det här fallet. Men min poäng är, som ni säkert förstår, att teorin om liket som reser sig är - minst sagt - långsökt. För varför skulle man krångla till det på det sättet?

Så, vad är då troligt i det här fallet? Jag kan tänka mig tre förklaringar:
1. Liket i säcken rör sig inte alls. Fansen ser det de vill se.
2. Liket i säcken rör sig för att båren står ostadigt i helikoptern. Eller annan naturlig förklaring.
3. Liket i säcken är fejkat. Men det är inte MJ som ligger där, utan en skådis, inhyrd för att starta just liknande spekulationer, medan MJ faktiskt ligger stendöd på annan plats. Varför och vem som skulle tjäna på det vet jag inte, men fortsätt gärna spekulera själva. Jag kanske gör det senare om jag orkar. (Det är fortfarande för varmt)

DET ÄR FÖR VAAAAAARMT!

Jag tycker riktigt illa om värme. Jag mår inte bra av den, kan inte tänka, inte fungera alls.

Jag klagar på värmen så mycket jag bara orkar. Och nu ska vi fastslå en sak: man FÅR klaga på värmen!!!

Jämt och ständigt stöter jag på folk som säger "Ååååh, det är så varmt... men man ska ju inte klaga!" Varför inte då? Varför är det mer legitimt att klaga på kyla än på värme? Är det för kallt kan man ju klä på sig, men när det är för varmt kan man inte klä av sig mer än alla kläder - och inte ens det om man är bland folk.

Sverige är inte gjort för sådan här värme. Eller, den svenska arkitekturen är inte det. Väldigt få ställen har AC. Knappt något bostadshus har det. Och husen är så förbannat bra isolerade (vi gillar ju inte kyla) så värmen går ju aldrig ur. Vad ska man ta sig till? Fläktarna är på för fullt, fönstren är vidöppna, men det enda vi får ut av det är förkylningar och insektssvärmar inomhus.

Jovisst är det trevligt med sol och sommar. Men vart tog lagom vägen? Bor vi inte i Landet Lagom? Varför då inte lagom varmt?

söndag 14 juni 2009

Jaha...

Då har det här blivit ännu en blogg.

Ännu en av de där bloggarna som börjar så entusiastiskt och sedan alldeles kommer av sig.
Tror jag att man får läsare då?
Tror jag att folk kommer tillbaka igen och igen och igen om de alltid möts av samma inlägg - det som skrevs för två veckor sen?

Nej, det tror jag inte.

Men, ibland händer det där man retar upp sig på hos andra. Ibland knackar det på ens egen dörr och man tvingas stå där med två val:
1. Förneka - "Nääääää, så har jag aaaaaaldrig sagt... Inte skulle väl jaaaaaag?"
2. Erkänna - "Yes, I screwed up, jag är medveten om det och jag har ambitionen att göra något åt det. Kanske blir jag lite mer ödmjuk på kuppen också!"

Jag kan direkt peka ut ett antal personer som skulle välja alternativ 1.
Jag väljer dock nr 2.

Erkänner. Men medge att det gav bränsle till ännu ett blogginlägg!? Den här gången med kängan riktad mot min egen bakdel förvisso, men det är kul det med! Och kanske blev någon förvånad?

Men mer ödmjuk - njae det vet jag inte. Inte i den här bloggen i alla fall. Den är inte till för sådant trams ;-)

torsdag 28 maj 2009

Hos gynekologen

Jag råkar tillhöra den delen av befolkningen som då och då måste besöka en gynekolog. Det ger upphov till en del funderingar. En av dem tänkte jag skriva om. Även ni som aldrig har besökt och aldrig kommer att besöka en gynekolog kan fortsätta läsa. Om ni törs!

En av de vanligaste gynekologbesöksfunderingar jag har hört är: strumporna på eller av? Det har jag aldrig funderat över. Jag vet faktiskt inte ens om jag tar av mig strumporna eller ej. Jag tror inte det. Varför skulle man, liksom? Det är ju inte fötterna som ska undersökas.

Nej, det är inte den funderingen jag ska ta upp, utan något helt annat.

Besöket brukar börja med att man sitter vid doktorns skrivbord och pratar en stund om anledningen till att man är där. Sedan kommer orden "då går vi in i det andra rummet och undersöker!"

"Det andra rummet" består av en mängd apparater och utrustning, en stark lampa och en mycket speciell stol mitt i rummet. Ja, ni vet vilken sorts stol jag menar! Sen kommer det intressanta: i ett hörn av rummet finns ett skynke som går att dra för, med en liten bänk och några krokar bakom. Dit förväntas man gå och klä av sig på underkroppen. Ja, såklart! Man vill ju inte visa sig naken för en vilt främmande människa!

Eller... vänta lite nu... Jag ska klä av mig bakom ett skynke, för att... ja, varför i hela friden då?

Jag menar, när avklädningen väl är klar ska jag dra undan skynket och promenera halvnaken genom rummet, kliva upp i stolen (det går inte att göra det snyggt, jag lovar!), sätta mig allra längst ut på kanten, luta mig tillbaka och slänga upp benen i varsin hållare. Fortfarande naken från höfterna och nedåt.

Men det stannar inte vid det! Sedan riktas både den starka lampan och doktorns ögon mot mina allra intimaste delar, och både plasthandskbeklädda fingrar och instrument körs in längre än jag någonsin har tillåtit någon annan att befinna sig. (Ok, min son då, men han var liksom inkapslad ovanför det området och tog inte den vägen ut.)

Okej. Avklädning bakom skynke, med full exponering efteråt? Varför?

Det är inte jättekul att visa sig naken för en främmande människa, det håller jag fullständigt med om. I gynstolen är det en sak, det är inte speciellt laddat i den situationen, då är det en läkare som gör sitt jobb. Jag är patient, och det är väl inte den roligaste sysselsättningen man kan ta sig för, men det måste göras.

Men... eftersom man tvingas klä av sig i det där hörnet blir det en väldigt avklädd promenad fram till stolen. Det tycker jag är jobbigt.

Jag kan inte för mitt liv begripa varför själva avklädningen ska vara så hemlig.
Vad är det man kan vilja dölja där?
Sitt kön? Nja, det kommer snart att visas upp ändå.
Sina orakade ben? Samma sak där.
Sina fula trosor? Varför valde man just det paret just den dagen då?

Lösningen? Klä av sig bredvid stolen och kliva direkt upp på plats. Kortast möjliga tid mellan påklädd och undersökning. Varför går det inte till så? Efter undersökningen kan man plocka åt sig sina kläder och gå in på toaletten, för efteråt finns det vissa skäl att vilja vara ifred en stund. Vissa kladdiga skäl, om man säger så. Men det förklarar inte avklädningen bakom skynket!

torsdag 21 maj 2009

Eurovison Song Contest - en betraktelse efteråt...

Lördagskvällen då ESC gick av stapeln tillbringade jag hemma hos människor som ville beskåda det hela, så jag bestämde mig för att titta - av artighet och i studiesyfte.

Det föll sig dock så att vi hamnade i intressanta diskussioner så vi missade själva sångnumren. Det enda vi såg var faktiskt fyra femtedelar av röstningen (ungefärlig uppskattning). OH MY GOD!!! 42 länder skulle rösta. Det tog tid. Och var urtråkigt. Tills jag kom på att jag kunde roa mig på mitt eget sätt, det vill säga genom att ropa ut ett land när poängen presenterades. "Änd fajnaliiiii.... twelve påjnts goooooo tooooooo.... (dramatisk tystnad)" "Croatia", hojtade jag, när Serbien röstade. Och så vidare... Jag hade sällan fel.

Det var kul ett tag, men blev långtråkigt. Så jag började istället analysera det här med Norge. Nu har jag ju inte hört bidragen, så jag kan inte avgöra kvaliteten på Norges låt jämfört med andra, men jag har svårt att tänka mig att den skulle vara så exceptionell att den tilltalar 41 av 42 röstande länder (ja, säkert det 42:a också, men man får ju inte rösta på sitt eget bidrag).

Så vad handlar det då om? Ja, det är uppgjort förstås! Det är finanskris i världen, men vissa länder klarar sig alltid: de som har olja. Norge är det enda land i Europa som har olja. De har råd att anordna eländet nästa år. Alltså röstar alla på Norge för att slippa vinna själva. Logiskt, eller hur!?

Sverige då... Jo, jag hörde faktiskt La Voix nu. Och jag anser det vara en högst medelmåttig låt, men visst har kvinnan en otrolig röst. Men det hjälper inte, det är inte det som premieras i den här tävlingen - med all rätt, för det är ju melodifestival, inte sångfestival.

Plats 21 av 25... Kan vi lägga ner det här för Sveriges del nu då? Snälla SVT?

onsdag 20 maj 2009

Fortsättning följer...

Nejdå, jag har inte övergett bloggen.

Det har kommit lite annat emellan bara, som en resa och en sjuk son.

Men när ni minst anar det är jag tillbaka med fler drypande inlägg!

fredag 15 maj 2009

HBT-festival

Det är HBT-festival i stan. Därför tänkte jag passa på att komma ut. Inte som i ut och få frisk luft, utan komma ut och erkänna min sexuella läggning.

Jag är heterosexuell.

Så, det kändes skönt att skriva det och bli av med bördan det har varit att hålla det inom mig.

Jag hoppas nu att ingen dömer mig efter detta, utan fortfarande ser mig som den person jag är, trots att jag älskar en man.

Min familj och mina vänner har ju förstås vetat om detta ett tag. Mina föräldrar fick veta det när jag var 16 år och presenterade min första pojkvän för dem. De reagerade inte speciellt mycket - de hade nog redan anat det. Planscherna på väggarna i mitt flickrum var ju mest på män. Jag har inte fått några negativa reaktioner från mina vänner heller. I och för sig har jag inte fått så många reaktioner alls, de flesta verkar bara tyst acceptera faktum.

Oftast är det helt OK att leva som straight i vårt samhälle. Men ibland känner jag mig diskriminerad, som till exempel nu när det är HBT-festival, eller när det är gaygala på TV. Jag känner inte till någon heterofestival eller straightgala. Det är så typiskt att bara vissa grupper ska uppmärksammas! Jag kan inte hjälpa att jag är attraherad av män. Det ligger i min natur, det är bara sådan jag är! Jag kan inte och vill inte ändra på det!








===========================================
För den som eventuellt inte uppfattar meningen med det här inlägget så ska jag förklara: jag tycker att fixeringen vid sexualitet har gått alldeles för långt!

Jag bryr mig inte det minsta om vem eller vad någon annan väljer att älska och ha sex med (ja, bortsett från när det sker med våld eller tvång då), så varför i hela friden ska det kommas ut och skyltas med att man är gay, bi, trans och allt vad det är? Och varför skulle det vara bättre eller sämre att vara på ena eller andra sättet? Ibland går det till överdrift så att man tror att det är avvikande att vara heterosexuell.

Det är lika fel att diskriminera åt vilket håll det än sker!

När ska folk sluta bry sig om vad andra har för sig i sitt privatliv?

onsdag 13 maj 2009

Melodifestivalen / Eurovison Song Contest

Ja, jag är besviken på att Sverige gick vidare från semifinal till final.

La Voix är säkert en jättebra låt (jag har inte hört den) och Malena Ernman är säkert en jätteduktig artist (jag har inte hört henne), men det spelar ingen roll. Min förhoppning var att hon inte skulle ta sig vidare, för då kanske SVT nöje med herr Björkman i spetsen skulle tvingas inse att det här håller inte längre!

Melodifestivalen (som den numera heter i Sverige) och Eurovision Song Contest är inget annat än ett enormt slöseri med skatte- och licenspengar, som borde stoppas omedelbart!

Jag erkänner, jag var en ivrig anhängare på 80-talet och en bit in på 90-talet, från Carolas
Främling 1983 till Jan Johansens Se på Mig 1995. Och lite sporadiskt därefter. Jag följde varje sändning med öronen på skaft och hyschade ilsket på den som vågade yttra ett ord under tiden. Det gällde både den svenska uttagningen och den europeiska finalen.

Så varför detta agg nu då? Jo, det har ju hänt saker sedan dess. Jag har blivit äldre och fått annan musiksmak, men det är inte det största. Själva tävlingen har förändrats så till den milda grad att den har blivit helt ointressant. Urvattnad, förutsägbar och urtrist!

Språkkravet är slopat.
Nu får alla sjunga på engelska om de vill, och de flesta gör det. Den nationella särprägeln är i princip helt borta.

Låtarna får spelas hur mycket som helst inför tävlingen.
Om man lyssnar på reklamradio ofta (vilket jag normalt sett gör när jag jobbar eftersom jag då kör bil alldeles för länge varje dag) hinner man tröttna på dem långt innan tävlingen är avgjord.
Dessutom leder det här till en massa skriverier, vadslagningar och annat som gör att utgången känns avgjord på förhand.

Folket får rösta.
Snälla... Lämna detta till dem som kan sin sak och vet vad kvalitet är. Hur många röstar verkligen på den bästa låten? Inte på artisten, inte på kläderna, inte på framförandet. Nu är visst juryn tillbaka, men inte med full makt. Att röstningen fortfarande finns kvar är naturligtvis för att den är så lukrativ för telebolagen och SVT. Det är ju inte precis vanlig telefon- och SMS-taxa.

Det har tillkommit (alltför) en stor mängd nya länder.
Visst är jag för staters frigörelse från förtryckarregimer och allt sådant, men för ESC är det inte en bra grej. Bara detta att man måste ha semifinaler är illa. Sen kompisröstningen och rädd-för-röstningen (alltså att man röstar på det land som har makt över en, för att visa sin underdånighet). Ja, det förekom kompisröstning på den gamla goda tiden också. Men då fanns det
ett jugoslavien och ett ryssland. Inte en hel hög varianter av båda. FYROM och Moldavien och allt vad de heter. Det är charmigt, men tröttsamt i längden.

Den svenska uttagningen är uppdelad på flera deltävlingar.
Bara mer av samma sak. Det blir inte bättre för att vi får höra en större del av alla inkomna bidrag, de som förr sållades bort direkt. Det blir bara långtråkigt.

Det är liksom inte intressant längre. Det är för likriktat, för segt och inte minst alldeles för påkostat. Sverige är en av de största sponsorerna varje år, oavsett vilket land finalen går i. Och vad får vi för det? Inte ens en garanterad plats, som Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Spanien av någon outgrundlig anledning har, oavsett hur det gick för dem året före. Jag har inte hittat några uppgifter om hur mycket SVT pungar ut med varje år, men det lär vara en hel del.

Nej, skrota det hela, tycker jag, eller åtminstone plocka bort Sverige från det. Visst har vi väl annat att prioritera?

Något som skulle göra det lite mer intressant, om vi nu prompt ska vara med, det skulle vara att realisera Bert Karlssons förslag. Mycket kan man tycka om den karln, men nog vet han vad han pratar om när det gäller musikbranschen!

Han föreslår delfinaler i olika regioner i Europa - som en nordisk final, en balkanfinal och så vidare. Då kan varje region kompisrösta i lugn och ro, och sedan följer en europeisk final i lite mindre skala med bara ett bidrag från varje område. Då slipper vi de allra gräsligaste bidragen och då kanske man skulle orka lyssna igenom allt.

Till detta vill jag lägga: återinför en (1) svensk uttagning. Skippa allt ståhej runt omkring. Tagga ner. Hitta tillbaka till glädjen! Jag har läst ett otal artiklar om hur stressad Malena Ernman har varit den här veckan. Är det värt det? Christer Björkman säger nog ja. Jag säger nej.

söndag 10 maj 2009

Hockey-VM

Jag konstaterade ju i ett tidigare inlägg att det bara är jag i Sverige som följer VM i ishockey. Nu ska jag utveckla det lite närmare.

Det finns ett antal åsikter om detta världsmästerskap som kommer igen varje år vid samma tid, både i massmedia och bland folk i övrigt:

"Hockey såhär års!? Det känns helt fel! Totalt ointressant!"
"Äh, de bästa spelarna är ändå inte med."
"Äh, det är ju bara ett hopplock av individuella spelare, inget riktigt lag!"
"Nu har så många proffs tackat nej, så nu lär det ändå gå åt pipan för Sverige."

Så låter det alltså i inledningen till hockey-VM, det vill säga i mitten av april ungefär. Låt mig då besvara dessa åsikter:

Ja, hockey spelas även såhär års. Varför VM ligger så sent på våren har såklart sin förklaring i NHL. De har mycket att säga till om, gubbarna over there, och självklart vill de att Stanley Cup störs så lite som möjligt. Därför går VM precis i sluttampen av nyss nämnda turnering.

Och vadå inte intressant såhär års? Är man intresserad av att titta på ishockey spelar det väl ingen roll om träden utanför fönstret är snötäckta eller har späda ljusgröna löv på grenarna? Dessutom, nu kommer ett chockerande avslöjande: man spelar inomhus! Oavsett när på året det är! Årstiden har alltså ingen betydelse! Friidrott däremot, har en utomhus- och en inomhussäsong, men ingen klagar. Fotboll spelas i princip året om, men ingen klagar. Hockey är underhållning för oss som gillar det, oavsett årstid, deltagare och resultat. Faktiskt.

De bästa spelarna är inte med, nej. Det beror på det jag skrev om NHL, att VM går just i slutet av deras säsong. Inte efter att den är avslutad. De bästa spelarna, får man förmoda, finns i de bästa NHL-lagen, och de är fortfarande kvar i turneringen. Alltså, inget VM för dessa herrar.

Ett hopplock av individuella spelare - ja, det är det. Och ja, de har svårt att hitta varandra i de första matcherna. Då är det väl tur att VM består av så många gruppspelsmatcher att de hinner spela ihop sig under turneringens gång?

Proffs som tackar nej finns det varje år. Även de som är utslagna ur Stanley Cup. Förmodligen är de trötta, slitna och kanske skadade och vill passa på att vila upp sig inför nästa säsong. Ja, men då är det väl bra att de inte är med i VM. Bättre då att platserna går till hungriga, spelsugna killar!

Detta var alltså innan VM startar. Ointresset är nästan totalt i nationen, och det rapporteras endast pliktskyldigt. Men, så händer något! Det börjar gå bra för Sverige! Vi går till kvartsfinal och till och med semifinal! Ja, då heter det plötsligt "vi". Och det där med hockey-VM är kanske inte så dumt ändå - heja Sverige! Gud så bra vi är! Det tidigare så nedskrivna och dissade laget som är fullt av individualister men inte de allra bästa, höjs plötsligt till skyarna. Åh vilket bra lag Bengt-Åke har tagit ut i år! Jomenvisst, nu är alla hockeyfans, hockeyexperter och patrioter.

Sedan kan det gå som i år. Sverige förlorar semifinalen. Mot ett bättre lag, absolut. Men kämpade gjorde de, det kan jag intyga. Och, som en okänd klok på bänkraden bakom mig i Scandinavium förra säsongen, sa: "Det är okej att inte vinna. Men det är inte okej att inte kämpa!". Detta sades då laget i fråga varken vann eller kämpade, men så var det inte i det här fallet.

Vad händer då? Jo, nu svalnar intresset fortare än en grillad biff på tallriken en alltför kall midsommarafton. Plötsligt var det bara guld som räknades. Nu har de förlorat. "De", inte "vi".

Jag säger såhär: hellre ett vunnet brons än ett förlorat guld! För går man till final - ja, då är det bara guld som räknas. För några år sen hände just det att Sverige förlorade i finalen. En klämkäck reporter vände sig då till expertkommentatorn Niklas Wikegård och försökte se det från den ljusa sidan att man ändå vunnit silver och det kunde man som spelare väl ändå vara glad för? Wikegård svarade då: "Ja, på sikt kanske. Men just nu, då kan man ta den där silvermedaljen och stoppa upp någonstans." Så känns det nog. Däremot ett brons, det vinner man.

När jag skriver detta är det bara minuter kvar till nedsläpp i just bronsmatchen mellan Sverige och USA. Så jag vet inte än om det blir ett vunnet eller förlorat brons. Men skulle det nu inte gå vägen idag så säger jag såhär: att vara fjärde nation i världen är väl inte så illa av ett litet pluttigt land som motsvarar 0,088 % av jordens yta och 0,139 % av dess befolkning?

fredag 8 maj 2009

Irriterande reklam

Ja, jag vet... Det finns nästan bara irriterande reklam. Men nu tänker jag endast ta ett (1) exempel, eftersom jag inte orkar skriva mer ikväll.

Hockey-VM pågår (ja, det måste påpekas, för jag verkar vara den enda i Sverige som tittar. Mer om detta i ett senare inlägg.), och matcherna avbryts i tid och otid för reklam. Bara det i sig är ett sådant oskick att jag saknar ord för det, i alla fall ord som inte skulle bränna sönder kretsar i min rosa laptop om jag skrev dem. Jag blir så arg när jag tänker på det, så tangenterna hotar att flyga åt alla håll när jag frenetiskt hamrar på dem!

Det var dock inte själva reklamavbrotten i sig jag tänkte ta upp nu, utan en specifik reklamsnutt som visas i ett antal varianter. Och eftersom jag redan har fastslagit att ingen mer än jag tittar på matcherna, så ska jag kort berätta vad den går ut på:

Ett litet gäng övervintrade hippies, stereotypa töntar, långhåriga män, vadmannuvillkalladem, sitter i en bar och dricker öl. De frågar varandra saker som "du, skulle int' du vara med Lena hela kvällen?". Och svaren blir i stil med "Jooo... Men ja' ä' ut' å köp' sockär". Detta upprepas med lite variation på frågorna och svaren tills alla har redogjort för den lama ursäkt de har tagit till för att smita ut och ta en öl med grabbarna. Texten förkunnar sedan "Norrlands Guld - när du vill vara dig själv för en stund".

Jaha. Ska vi då analysera detta? Självklart, annars hade jag inte skrivit om det! Att "vara sig själv" innebär alltså att ljuga för nära och kära för att komma hemifrån?

Allvarligt, vad är det för män som porträtteras här?
Tofflar som är fjättrade i bojor av ondsinta pms-kärringar?
Omoraliska mesar som ljuger för sina närmaste?

Oavsett vilket, så framställs de inte i någon vidare trevlig dager. Och ölet då, är det ett öl för fegisar utan självkänsla?

Att "vara sig själv" tycker jag snarare skulle innebära att stå för det man tycker och tänker, att erkänna att man hellre vill ta en öl med grabbarna än att vara hemma med frun, gå på dop och vad det nu är de undviker i reklamen.

"Norrlands Guld - när du inte vågar stå för vad du tycker".
Inte lika säljande kanske?

torsdag 7 maj 2009

Kommentarer

Nu har jag gjort det lite lättare att kommentera - man behöver inget fånigt konto!

Så varsågoda ;-)

Inatt jag drömde...

Jag funderar ibland över mina drömmar och deras eventuella betydelser. Jag har drömt sanndrömmar tillräckligt ofta för att vakna genomsvettig med hjärtklappning när jag drömmer att något hemskt har hänt.

Men en dröm som liknar den jag drömde natten till idag har jag inte varit med om förut.

Jag drömde att jag drömde om en tjej jag känner. Inte en nära vän, utan en jag träffar några gånger per år. Hon har kopplingar till händelser tidigare i mitt liv, men det hör inte hit nu.

I alla fall, jag drömde att jag drömde att jag träffade henne och det hände lite saker. Sen vaknade jag - i drömmen - och träffade henne, och samma saker som i dröm-drömmen hände.

Hängde ni med? En metadröm, kan man kalla det så? Jag undrar verkligen vad detta kan betyda, och vad min hjärna försöker säga mig.

tisdag 5 maj 2009

Uttryck jag ogillar

Det finns många uttryck, ordspråk och talesätt som är bra och användbara, men det finns också några jag stör mig något enormt på. Här är de jag för tillfället kommer att tänka på:

Minnet är bra men kort.
Jaha. Då är det väl inte bra? Eller betyder det att man under den korta tiden man faktiskt minns något minsann kommer ihåg det ytterst detaljrikt? Fast ett bra minne brukar väl betyda att man kommer ihåg saker länge? Och man brukar ju prata om bra eller dåligt minne, inte långt eller kort. Nej, det här uttrycket gillar jag verkligen inte! Ofta sägs det lite skämtsamt/urskuldande av någon som glömt bort något denne förmodas komma ihåg. Men säg då istället att du har dåligt minne! För ett kort minne (om det nu finns något som heter så) är inte bra!

Det är tanken som räknas.
Är det? I så fall ska jag vid nästa månadsskifte tänka att jag betalar räkningar. Och när chefen ringer och undrar varför jag inte är på jobbet ska jag säga att jag tänkte åka dit, räcker inte det? Nej, vad betyder det här uttrycket egentligen? "Jag kunde/orkade inte bättre, det här får duga, håll till godo"?

En gång är ingen gång.
Nej. En gång är en gång. Vi föds en gång och vi dör en gång. Om det är ingen gång så är det mesta tämligen meningslöst. Finns det ens liv på jorden?

Frukt är godis.
Nej. Frukt är frukt och godis är godis. Det är inte samma sak! När min kropp skriker efter choklad kan inga päron i världen göra den nöjd. Och när jag är riktigt sugen på en stor, saftig apelsin duger det inte med en påse nappar! Visst, det är lovvärt att försöka få barn att äta mer frukt (för det här riktar sig väl till barn?), men kalla saker vid deras rätta namn, tack!

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!
Vänta nu lite här... Det här kan vara det fånigaste uttryck som någonsin har skapats! Det är väl klart som f*n att det finns dåligt väder! Rätt kläder kan i vissa fall underlätta, ja, men påverkar för allt i världen inte vädret! Regn på en picknick är dåligt väder, oavsett hur mycket galon man är klädd i. Klarblå himmel och vindstilla är dåligt för en seglare. Och hur många människor förlorar varje år nära och kära, hus och hem och alla ägodelar på grund av... just det, vädrets makter? Tänk till exempel på alla de stackarna i New Orleans, i kölvattnet av orkanen Katrinas framfart 2005. Skulle de ha klarat sig om de hade haft bättre kläder på sig? Skulle inte tro det!

måndag 4 maj 2009

Ny dammsugare

Vi har köpt en ny dammsugare.
Den gamla sög.
Eller var det det den inte gjorde?
Ibland är språket knepigt.
Och ibland är mina inlägg korta.

söndag 3 maj 2009

Leksaker... För vem?

Jag tog en sväng i en stor leksaksaffär idag, med sonen i bärsele på magen. Eftersom det är mitt första barn, och det var länge sen jag var barn själv så är jag inte alls insatt i leksakernas värld nuförtiden.

Jag måste uppdatera mig, tänkte jag. Lära mig lite om vad som finns, vad som kommer härnäst i hans utveckling.

Jag säger bara... HJÄLP!

Knappt hade jag stegat in genom portarna förrän jag var alldeles överväldigad. Lokalen var stor. Och hög. Och där fanns hyllor. Massor, massor av hyllor. Leksakerna var inte alls - som jag hade trott - uppdelade efter lämplig ålder, eller möjligen efter principen samma sak på samma hylla, nejdå... Efter märken.

Jaha... Brio, Lego och Fisher Price känner jag till. Och det räcker med dem, tycker jag. Det är kvalitet! Men alltså... det finns hur många som helst. Och alla har de ungefär samma slags leksaker, men i lite olika färger och utföranden. Och med olika namn såklart.

Och visst var väl varannan hylla blå och varannan rosa? Och på de blåa hyllorna trängdes bilar och motorcyklar, medan de rosa hyllorna bågnade under dockor, pärlor och glitter. Ja, det här med genus är en helt annan debatt, den ska jag inte ta idag.

Åter till min vandring bland hyllorna. Jag gick storögt omkring och tittade. Se där, de där känner jag igen! Klossarna från Brio som jag köpte på GeKås för ett betydligt lägre pris för någon månad sen. Och titta där! Det finns nästan likadana klossar i alla möjliga olika märken. Men det såg jag förstås inte på en gång, eftersom butiksinredaren tydligen inte tror på att gruppera efter funktion.

Så mycket leksaker! Så många dåliga föräldrasamveten som kan dövas här! För visst ska väl mitt barn ha det allra bästa? Det allra senaste? TÄNK om han missar ett viktigt steg i sin utveckling för att jag, i min okunnighet, har missat att köpa just DEN DÄR prylen till honom?

Min första tanke var att jag nog har missat något. Min andra tanke var att andra har missat något. För min son, vad gjorde han, i detta förmodade paradis? Han satt så nöjt och tuggade på en rem till bärselen. Inte det minsta imponerad av det överdådiga utbudet runt honom.

Men han är ju bara 10 månader, invänder ni nu. Han har inte förstått det där än. Möjligt, men på ICA Maxi har han fullt sjå med att pilla på allt från kryddburkar till äpplen. Så visst visar han intresse för omvärlden. Men här var det som att han inte orkade med.

Jag tror nu inte att något barn behöver alla de här leksakerna, eller ens en bråkdel av dem. Det jag tror, är att FÖRÄLDRARNA behöver dem. De behöver leksakerna för att göra sina barn glada. Eller för att visa inför andra föräldrar på besök att de minsann unnar sitt barn det allra bästa och senaste.

Min son har leksaker. Faktiskt. Jag är inte helt emot dem. Men han har gett mig en viktig läxa, genom att visa mig hur han fungerar när han leker. Han leker med det som ser kul ut. Oavsett vad det är. Klossarna från Brio är kul ibland, likaså gåvagnen från Micki. Men minst lika kul kan en tom petflaska vara. Eller ett plastlock. Eller något annat han har fått tag i utan att det alls var meningen.

Så. Back to Basic. Lär barnen att leka med stenar, kottar och löv. Eller lär och lär, de lär sig det så bra själva om de får chansen. Det är inte synd om ett barn som har för få märkesleksaker. Det är synd om de föräldrar som tror det!

lördag 2 maj 2009

Ä N T L I G E N !!! ... eller?

Okej...

Efter lång tids funderande, och ett otal nekande svar på frågan "Bloggar du?" så har jag bestämt mig för att göra just det. Blogga, alltså.

Jag har länge ansett att nätet inte behöver ännu en meningslös idag-var-det-fint-väder-och-vi-grillade-blogg, eller mitt-barn-är-bäst-i-världen-blogg, eller jag-har-köpt-en-ny-röd-tröja-blogg. Det är ett sanslöst slöseri med utrymme, om ni frågar mig.

Men, jag behöver någonstans att göra av med allt mitt tyckande, så det får bli här. Slöseri med utrymme eller ej. Om alla andra gör det - varför ska inte jag?

Det mest ironiska just nu är dock att jag inte för mitt liv kan komma på en enda av de där åsikterna jag så länge har velat sätta på pränt. Nu när jag Ä N T L I G E N har kommit till skott och reserverat en bit av cyberrymden bara för mig. Min EGEN digitala plats! Ettor och nollor som BARA är MINA!

Det är så typiskt! Men de lär dyka upp, de där tankarna. Förmodligen när jag absolut inte har tid och möjlighet att krafsa ner dem ens på baksidan av ett tre månader gammalt kvitto på mjölk och tomater, som borde ha rensats ur plånboken för länge sen. Det är så det brukar vara. Tajming är inte min grej, helt enkelt. Men det brukar ordna sig till slut ändå. På ett eller annat sätt.