Blogga på arbetstid

Men sitter du och bloggar mitt på ljusan dag? På arbetstid? På kontoret?

Ja, det gör jag. Hyfsat öppet och ogenerat dessutom. Det är inte så att jag skyltar med det, men går någon förbi så ser de min skärm och därmed min blogg.

Varför då?

Jo, det förhåller sig nu på det viset att jag har ett jobb men inga arbetsuppgifter. En anställning men ingen tjänst. Helt enkelt - inget att göra!

Jag jobbar på ett stort företag. Ett av Sveriges största faktiskt. Jag ska inte nämna namnet här, men det är ett som varje svensk känner till, från min 4-åriga granne till min 95-åriga mormor (ja, när hon levde då). Men hur många svenskar vet hur det företaget drivs? Hur de tar hand om sina anställda?

Mycket har hänt medan jag var föräldraledig och inte mycket är på plats än. Den där omorganisationen som skulle träda i kraft först 1 januari 2009, sen 1 juli 2009 är nu flyttad till 1 oktober 2009. Jag sätter inga pengar på att den är klar då heller faktiskt.

Detta, vid sidan av neddragningar hos kunder och hysterin i världen i stort har gjort att jag liksom har hamnat utanför. Tillbaka i tjänst, men utan tjänst. Eller nåt.

Min närmsta chef gör vad hon kan, ingen skugga på henne, men det är så trööööögt i så stora organisationer. Tiden går och inte mycket händer. Och här sitter jag och kostar pengar - pengar som är en bristvara i de flesta företag idag.

Visst, man kan tycka att det skulle vara skönt att sitta här och slösurfa, blogga, fika länge och liknande samtidigt som man uppbär en lön som är betydligt högre än den de som verkligen gör nytta i samhället har: lärare, sjuksköterskor, vårdbiträden och många fler.

Ja, det var skönt - första dagen. Lite mjukstart sådär. Men nu leder det till en stress utan like - och det är ändå bara sista dagen i första veckan. Ska jag ändå tvingas vara här vill jag göra någon nytta. Hemma finns min man och som som ägnar dagarna åt lek och bus. Och här sitter jag, till ingen annan nytta än att få ett lönebesked med ett saldo högre än noll vid slutet av månaden.

Men att vara här kommer jag inte undan. Stämpelklockan på väggen ser till att jag inte kan smita. Nu strider det ändå mot min moral att göra det - i vanliga fall, men nu vete f*n. Rapportera min tid på "wait for work" kan jag väl lika gärna göra hemma? Med mailboxen öppen och telefonen inom hörhåll - ifall det skulle dyka upp något. Så gör ju politikerna, har jag hört. Och hur många höga chefer? Särskilt en solig sensommarfredag som denna.

Så därför bloggar jag på jobbet. Att gå igenom intranätet och uppdatera mig har jag gjort. Skrivit den obligatoriska utvecklingsplanen har jag gjort (ett skämt förresten: det enda affärsmål jag har är ju att få ett uppdrag). Genomgått alla någorlunda användbara webbaserade internutbildningar har jag gjort. Läst Aftonbladet framänges och baklänges. Genom bloggen håller jag i alla fall hjärnan igång.

Jag har tydligen ett visst ansvar för att själv hitta ett nytt uppdrag. Jaha, hur då? Ja, jag har pratat med alla jag känner här på företaget och beskrivit min situation. Men de sitter inte i beslutsfattande positioner direkt. Så kvarnarna ska mala... och det tar tid! Jag kan inte annat än vänta.

Om nu någon representant för min arbetsgivare läser här och identifierar mig - välkommen att ge mig en reprimand för mitt bloggande om du finner det lämpligt. Men ännu hellre: se över företagets rutiner för hur anställda behandlas. För när konjunkturen vänder sticker kompetensen, var så säker! Och vänder gör den. Jag vet inte när, men jag vet att.