Att bryta mot normen - varför är det så provocerande?

Det finns många normer i vårt samhälle idag, och det finns olika sätt att bryta mot dem. Det kan gälla sexualitet, religion, klädval... allt möjligt. I det här inlägget är det dock ett speciellt ämne jag ska ta upp, nämligen barn. Eller, inte själva barnen, utan de vuxnas val när det gäller barn. Det är nämligen väldigt provocerande att bryta mot normen 2,3 barn. (Nu är det ju ingen som har 2,3 barn, så jag väljer att kalla 2 - 3 barn för normen.)

Att inte vilja ha barn alls är tydligen egoistiskt. Ja, för tydligen är vi skapade för att sätta barn till världen, och gör vi inte det bryter vi mot vår livsuppgift, och det är ju egoistiskt.
Att inte vilja ge upp sin livsstil och byta den mot vaknätter, dagisbaciller, trotsåldrar osv osv - är det egoistiskt? Eller är det egoistiskt att sätta barn till världen "för att man ska" trots att man egentligen inte vill, och ge barnet ständigt dåligt samvete för att det finns till?

Att vilja ha ett (1) barn är tydligen också egoistiskt. För tänk så synd det är om det barnet som växer upp utan syskon. Det går miste om den fantastiska gemenskap som syskon har. Ja, eller så slipper det slåss och bråka med syskon som inte kommer överens och det slipper konkurrera om föräldrarnas tid och engagemang.
Återigen - barn ska inte sättas till världen för att uppfylla en norm. De ska sättas till världen av föräldrar som vill, kan och orkar engagera sig fullt ut.
Det är tydligen också synd om ensambarnet för att det ensamt får ansvaret för föräldrarna när de blir gamla. Jaha, men... att ha barn bara för att de ska ta hand om en när man blir gammal... är inte det egoistiskt? Ensambarn blir också tydligen alltid bortskämda. Tänk, jag trodde det var upp till föräldrarna att styra det.

Att vilja ha två eller tre barn är tydligen helt rätt. Inget avvikande med det, ingen tittar konstigt, ingen blir upprörd eller har kommentarer och åsikter. Så bra då.
Javisst är det rätt! För de föräldrar som vill ha det så. För andra är andra val rätt.

Att vilja ha fyra eller fler barn är tydligen jättekonstigt. För då gör man tydligen anspråk på att befolka hela världen själv. För man tycker att man är så bra, så ens gener är de enda som duger. Man gör det tydligen svårt för sig, för man måste ha en större bil, handla mat oftare och vardagen blir stressig. Jaaa... men om det är så man vill ha det? Då kanske man inte tycker att det är så jobbigt?
Och så blir det så dyrt! Jovisst, det kostar att ha barn. Men om familjen har råd med många barn? Ja, då är det provocerande - för de har mycket pengar, och det är minsann fult!
Och så gör man tydligen inget annat än har sex. Klart det är provocerande - någon annan kanske har mer sex än jag!? (Sen brukar det iofs hävdas att småbarnsföräldrar minsann aaaaldrig har tid/lust/möjlighet att ha sex, så hur alla dessa syskon blir till är en gåta.)


Varför är andra människors val så provocerande? Varför inte bara låta alla göra som de vill och som de mår bäst av och strunta i att kommentera det? Gör dina egna val och låt andra göra sina så skulle världen bli ett trevligare ställe.

Jag tror det handlar om avundsjuka. Jag tror att de som ger uttryck för de åsikter jag har beskrivit på ett eller annat sätt är missnöjda med sitt eget liv och sina egna val. Därför väljer man att klanka ner på andra. Kan det vara så - vad tror ni?