fredag 14 augusti 2009
Blogga på arbetstid
Ja, det gör jag. Hyfsat öppet och ogenerat dessutom. Det är inte så att jag skyltar med det, men går någon förbi så ser de min skärm och därmed min blogg.
Varför då?
Jo, det förhåller sig nu på det viset att jag har ett jobb men inga arbetsuppgifter. En anställning men ingen tjänst. Helt enkelt - inget att göra!
Jag jobbar på ett stort företag. Ett av Sveriges största faktiskt. Jag ska inte nämna namnet här, men det är ett som varje svensk känner till, från min 4-åriga granne till min 95-åriga mormor (ja, när hon levde då). Men hur många svenskar vet hur det företaget drivs? Hur de tar hand om sina anställda?
Mycket har hänt medan jag var föräldraledig och inte mycket är på plats än. Den där omorganisationen som skulle träda i kraft först 1 januari 2009, sen 1 juli 2009 är nu flyttad till 1 oktober 2009. Jag sätter inga pengar på att den är klar då heller faktiskt.
Detta, vid sidan av neddragningar hos kunder och hysterin i världen i stort har gjort att jag liksom har hamnat utanför. Tillbaka i tjänst, men utan tjänst. Eller nåt.
Min närmsta chef gör vad hon kan, ingen skugga på henne, men det är så trööööögt i så stora organisationer. Tiden går och inte mycket händer. Och här sitter jag och kostar pengar - pengar som är en bristvara i de flesta företag idag.
Visst, man kan tycka att det skulle vara skönt att sitta här och slösurfa, blogga, fika länge och liknande samtidigt som man uppbär en lön som är betydligt högre än den de som verkligen gör nytta i samhället har: lärare, sjuksköterskor, vårdbiträden och många fler.
Ja, det var skönt - första dagen. Lite mjukstart sådär. Men nu leder det till en stress utan like - och det är ändå bara sista dagen i första veckan. Ska jag ändå tvingas vara här vill jag göra någon nytta. Hemma finns min man och som som ägnar dagarna åt lek och bus. Och här sitter jag, till ingen annan nytta än att få ett lönebesked med ett saldo högre än noll vid slutet av månaden.
Men att vara här kommer jag inte undan. Stämpelklockan på väggen ser till att jag inte kan smita. Nu strider det ändå mot min moral att göra det - i vanliga fall, men nu vete f*n. Rapportera min tid på "wait for work" kan jag väl lika gärna göra hemma? Med mailboxen öppen och telefonen inom hörhåll - ifall det skulle dyka upp något. Så gör ju politikerna, har jag hört. Och hur många höga chefer? Särskilt en solig sensommarfredag som denna.
Så därför bloggar jag på jobbet. Att gå igenom intranätet och uppdatera mig har jag gjort. Skrivit den obligatoriska utvecklingsplanen har jag gjort (ett skämt förresten: det enda affärsmål jag har är ju att få ett uppdrag). Genomgått alla någorlunda användbara webbaserade internutbildningar har jag gjort. Läst Aftonbladet framänges och baklänges. Genom bloggen håller jag i alla fall hjärnan igång.
Jag har tydligen ett visst ansvar för att själv hitta ett nytt uppdrag. Jaha, hur då? Ja, jag har pratat med alla jag känner här på företaget och beskrivit min situation. Men de sitter inte i beslutsfattande positioner direkt. Så kvarnarna ska mala... och det tar tid! Jag kan inte annat än vänta.
Om nu någon representant för min arbetsgivare läser här och identifierar mig - välkommen att ge mig en reprimand för mitt bloggande om du finner det lämpligt. Men ännu hellre: se över företagets rutiner för hur anställda behandlas. För när konjunkturen vänder sticker kompetensen, var så säker! Och vänder gör den. Jag vet inte när, men jag vet att.
Kvinnofälla? Ja tack!
Japp! Man kommer efter på arbetsmarknaden, man får ingen pension, man träffar inga andra vuxna, man får ta allt ansvar i hemmet, man får ingen stimulans och utveckling, man gör inget meningsfullt och så vidare och så vidare. Känns argumenten igen?
Okej, låt oss nu granska de här påstådda sanningarna närmare, från ett annat perspektiv än det vanliga PK-tjötet. Jag har nyligen återgått till arbetet efter de bästa 14 månaderna i mitt liv och känner verkligen inte igen mig i det som verkar vara norm!
Kommer efter på arbetsmarknaden - ja, det kanske man gör. Men är det så viktigt att hålla sig uppdaterad med precis allt då? Kan man inte ta igen det om/när man börjar jobba. Jo oftast, tror jag. Det händer inte så mycket på arbetsplatserna runtom i landet som man skulle kunna tro! Själv är jag som sagt just tillbaka efter drygt ett år, och inte känner jag mig speciellt mycket efter nu. Inget som inte går att ta igen på någon vecka.
Pensionsinbetalningarna - det går att ordna på annat sätt. Det går faktiskt att skriva över delar av sin pension på någon annan, något som få verkar veta om. Och så finns det ju privata alternativ.
Träffar inga andra vuxna - hursa? Jag kan träffa precis vilka andra vuxna jag vill när jag är hemma. Personer jag själv har valt att umgås med, inte påtvingade arbetskamrater. Nu vet jag att en del av mina arbetskamrater läser här, och jag menar inget ont om er - jag gillar er, faktiskt! Men ni är några få undantag. Och er har jag ju dessutom träffat när jag var hemma! Så, vad är problemet? Kan folk inte ta sig för något som inte tvingas på dem? Har de inga andra sociala kontakter än på jobbet? Tragiskt, i så fall!
Ta allt ansvar i hemmet - det tror jag är något som kvinnor (de som klagar över det alltså) gör självmant. Alltför många gånger har jag hört kvinnor klaga över hur lite deras män "hjälper till" för att lite senare berätta hur kass deras man är på att tvätta t ex. Ja, konstigt att han aldrig gör det då, om du står bakom axeln och vakar som en hök?! Det kan få vem som helst att tröttna. Och, eftersom övning ger färdighet lär han ju aldrig bli bra på det då heller! Dessutom går det utmärkt att dela upp ansvaret även om en är hemma på dagarna och en jobbar. Allt annat är lathet, alternativt kontrollbehov, och skitsnack!
Ingen stimulans och utveckling - tillåt mig gapskratta! Jag har aldrig fått så mycket stimulans och utvecklats så mycket på så kort tid som det senaste året! Barn är fantastiska på att utmana ens egen verklighet och få en att tänka efter och se saker annorlunda. Och jag säger bara ansvar och konflikthantering, det är idel träning på dessa!
Inget meningsfullt - nähä? Vad är det som är meningsfullt då? Att sitta på ett kontor framför en dator och mata in siffror? Springa på möten med en bunt papper i ena handen och en kaffekopp i den andra och se viktig ut medan man kväver sina gäspningar? Eller att vara hemma och umgås och ta hand om det liv man själv har skapat? Tja, jag vet ju vad jag tycker. Visst finns det meningsfulla jobb också: vård, skola och omsorg till exempel, men nog sätter alla den egna familjen först när det kommer till kritan?
Vad jag vill ha sagt är att den här så kallade kvinnofällan skulle jag med glädje sätta mig i! Jag kan inte se något mer meningsfullt, belönande och stimulerande än att umgås med och ta hand om mitt eget barn. Som jag själv har valt att sätta till världen! Jag har valt att förändra mitt liv för alltid. Jag visste att det skulle bli så, men kunde omöligt föreställa mig omfattningen av det. Trots det har jag ett ansvar, eftersom det var mitt val.Jag har fått många kommentarer om att "det är så sköööönt att börja jobba igen, man får sitta still, man får gå på toaletten ifred, man får äta upp sin mat" med mera.
Sluta! Det är inte ett dugg skönt!
Det är tortyr att lämna dem man älskar mest i hela världen tidigt på morgonen och återvända sent på eftermiddagen, för att sitta hela dagen och längta och ägna sig åt något som känns helt meningslöst. Att få rapporter under dagen om hur roligt och mysigt de har, och mms-bilder på bus och upptåg den lille tar sig för. Jag vill vara där, jag vill vara med! Jag vill inte vara någon han träffar ibland. Jag är hans mamma, det är emot naturen att jag ska lämna honom! Ja, han är hemma med sin pappa, och ja, hans pappa är en lika bra förälder som jag och ja, de har det bra tillsammans och ja, de behöver sin relation också. Men båda två behövs ju!
Många säger också att de blir så trötta av att "passa" sitt barn hela dagarna, den lille/-a har ju sån energi så man får ju inget annat gjort!
Okej, men vad är det för något annat man ska få gjort då?
Diska och hänga tvätt? Det kan man göra senare på kvällen, när barnet sover eller när man är två vuxna hemma.
Sitta framför datorn? Ja, men för vems skull är du hemma då?
Passa på att hänga med på upptågen, lär känna och umgås med ditt barn. Ditt barn! Som du har satt till världen, förhoppningsvis för att du vill vara med honom/henne, inte för att han/hon är en belastning som ska lämnas i någon annans omsorg så snart som möjligt så att du kan gå ut i "verkligheten" och se viktig ut.
Du är viktig för ditt barn! Viktigare än vad du är på nästan vilken arbetsplats som helst faktiskt! Och du får mer tillbaka från ditt barn än vilka arbetsgivare och kolleger som helst! Barn är ingen belastning som står ivägen för ditt liv. De som anser det tycker jag oerhört synd om! Och de verkar vara några stycken, av det allmäna gnället att döma. Jag kommer aldrig att förstå de som väljer att ha barn men gör allt för att slippa dem så mycket som möjligt.
Nej, ni kan aldrig övertyga mig om att det är bättre/skönare/roligare/whatever att jobba. Det gör jag bara för att jag måste.
För, vi har ju problemet i ekvationen, det som kallas ekonomi. Jag är verkligen inte en person som tycker att "samhället" (dvs ni andra) ska betala mina levnadskostnader! Ni som känner mig vet det. Jag är oerhört tacksam över till exempel den föräldraförsäkring vi har i Sverige och skulle aldrig få för mig att klaga på hur lite pengar Försäkringskassan ger när jag är föräldraledig. Jag jobbar för att försörja mig och min familj och jag ser ingen annan lösning.
Jag är alltså inte ute efter att få vara hemma och inkassera pengar varje månad från statskassan.
Det jag vill är att belysa de här aspekterna jag så ofta får höra men inte alls instämmer i.
Inte heller menar jag något ont mot alla dem som, i likhet med mig, måste lämna sina barn för att jobba. Jag vet, det är ju så det ser ut! Vi kan inte alltid välja. Men är det rätt? Nej, något är fundamentalt fel. Felet är inte att vi rättar oss efter den verklighet som råder, felet är att den är som den är.
Det kan inte vara meningen med livet att jobba 8-5, med tillägg för lunch och resor till och från jobbet, lämna gråtande barn till barnomsorg och bara träffa dem på stressiga sena kvällar och två dagar på helgerna.
Kom inte och säg att det är bättre att jobba än att umgås med sina egna barn! Det enda som är bättre är att jag får lön och inte parasiterar på samhället. Istället prostituerar jag mig och utför tjänster åt någon annan för pengar.