Ett annorlunda inlägg

Jag brukar ju ta ut diverse känslor här - av typen ilska, frustration, irritation, sarkasm och liknande. Som ni vet. Men ikväll är det andra känslor som finns närmast tillhands, så det blir lite annorlunda den här gången.

Ikväll är jag på promenad nedför minnesgatan. Ja, det uttrycket finns ju inte på svenska, men "a trip down memory lane" låter så bra, så jag önskar att det fanns en motsvarighet.

Ikväll är det nämligen exakt två år sedan den absolut värsta natten i mitt liv inleddes. Jag ska inte skriva så mycket mer om själva natten - inte ens tänka mer på den faktiskt. För smärtsamt fortfarande. Jag tror att jag upplevde det allra yttersta av mina fysiska och psykiska gränser. Jag vet med säkerhet att jag trodde att jag skulle dö. På fullt allvar.

Men, jag dog uppenbarligen inte. Snarare föddes jag på nytt, med nya insikter om mig själv, om själva livet. Och jag födde en son.

Imorgon förmiddag, kl 10:23 närmare bestämt, är det alltså två år sedan jag blev mamma. Det är två år sedan jag påbörjade en resa som knappast kan beskrivas i ett blogginlägg, men några tankar kanske jag kan lyckas få nedskrivna ändå.

Min son har - genom sin blotta närvaro - gjort så mycket för mig redan att jag aldrig kommer att kunna tacka honom tillräckligt. Han har öppnat en port till en ny dimension i mitt liv som jag inte anade fanns.

Ordet kärlek har fått en ny innebörd. Innan jag fick honom tänkte jag ibland att så kär som jag är i min man kan jag omöjligt bli igen. Jag hörde andra prata om kärleken till sina barn och beskriva den som något annorlunda, något helt annat än man upplevt tidigare och ja, sådär så att ingen som inte har barn kan förstå. Vadå, hur ska jag kunna älska en helt ny liten person bara sådär? Och tänk om han inte blir en person jag tycker om!? Han kanske har egenskaper eller gör saker som jag tycker jätteilla om!? Ja, kanske... men den här kärleken är ovillkorlig. Det är inte en person jag har träffat, lärt känna, upptäckt att jag trivs tillsammans med, som jag börjat tycka om och sedan blivit kär i. Det här är en person som jag älskar bortom all vett och sans, bortom alla ord som möjligen kan finnas eller uppfinnas, oavsett vem han är eller vad han gör. Han är så älskad man någonsin kan bli - för att han är just han. Det ska han aldrig behöva tvivla på - hur arg, besviken eller sårad jag än kan tänkas bli i framtiden kommer det inte att förändra det faktum att jag älskar honom lika mycket oavsett vad som händer. Och han ska alltid veta det.

Att älska någon så gränslöst innebär också att jag har fått närmare till mina andra känslor.
Glädje, till exempel - jag tror inte det har gått en dag utan att jag har skrattat åt något han sagt eller gjort, medvetet eller omedvetet från hans sida. Ingen hade sagt till mig att det var så roligt att ha barn! Många hade beredvilligt berättat för mig - helt oombedda - hur jobbigt allting är, hur livet förändras och aldrig blir detsamma igen, hur man inte kan göra det eller det längre (sova länge, gå på bio, äta i lugn och ro osv osv). Och när jag då frågade varför de hade mer än ett barn om nu allt var så hemskt kom automatiskt: jooo, men det är underbart också. Men ingen pratade om hur roligt det är.

Jobbigt - ja, det är klart att det är! Det är en jättejättejätteomställning att plötsligt inte vara två vuxna med någorlunda full kontroll på tillvaron, utan att ha en person som styr precis allt genom sin blotta existens. Mat- och sovvanor förändras, spontanitet försvinner, rutiner och tider måste hållas och passas. Barnet kräver ständig uppassning från första sekunden och man kan inte längre sätta sina egna behov främst, men vet ni vad?

Det gör mig inget! Det är inte bara mitt liv som inte är detsamma - jag är inte heller densamma som förut. Den där gränslösa kärleken gör att det inte ens känns som en uppoffring. Visst är det jobbigt med vaknätter, med bajsblöjor, med trots och skrik, men det går över i samma stund som det kommer en liten hand och trevar efter min, ett leende som säger mer än tusen ord, eller av att jag bara tar ett steg tillbaka och betraktar den där fantastiska lilla skatten som jag har fått äran att ta del av och ta hand om. Det är en ära, en förmån som jag gör mitt bästa för att förvalta varje dag.

När jag ser världen genom min sons ögon ser jag en annan värld än den jag har blivit så van vid. Allt är nytt och ska upptäckas. Det gäller materiella ting såväl som relationer och känslor. I hans ögon är jag inte den jag var innan han föddes. Jag är hans mamma, jag är en oerhört viktig person i hans liv och han älskar mig för det. Måtte jag aldrig svika hans förhoppningar om mig, eller ge honom anledning att tvivla på mig. Det kan jag bara inte, jag är skyldig honom allt han förväntar sig av mig. Han är inte skyldig mig någonting, men jag är skyldig honom desto mer. Och det känns inte ens betungande - stort och allvarligt visserligen, men samtidigt spännande och ärofyllt. Han har öppnat mina ögon för min inneboende kraft - jag kan, jag lever upp till rollen. Visst gör jag säkerligen en del fel - som alla föräldrar - men jag reflekterar och jag gör det jag tror är bäst vid varje givet tillfälle. Jag kan bara hoppas att det räcker. Jag vet att jag inte kan göra allt för honom - och jag ska nog inte det heller. Jag är ödmjuk inför min uppgift, och vet att jag gör och kommer att göra fel, men i grunden hoppas jag att det ska räcka ändå.

Under de två gångna åren har jag blivit mer öppen, mer inkännande, mer tålmodig, mer känslosam, livligare, gladare och starkare. Men också mer sårbar, det följer liksom med. Tanken på att något skulle kunna hända är... inte möjlig att tänka hela vägen ut. Men det är en risk som finns där, en risk som följer med beslutet att släppa in en person i sitt liv som man ska komma att älska så mycket.

Jag vet inte om något jag har skrivit har varit begripligt. Det känns inte så, det känns som att jag bara har öst ur mig utan att tänka alltför mycket på röd tråd och liknande. Men jag struntar i det nu.

Till min son: lilla älsklingen, tack för att du valde just mig till din mamma. Tack för att jag får ta del av ditt liv och vara en så viktig person i det. Tack för vad du gör med mig. Tack för att du är du.

Den här texten säger inte allt, men den beskriver precis hur jag känner när jag tänker på dig just nu när du ligger i din säng och sover, och hur jag har tänkt vid så många tillfällen tidigare: http://www.youtube.com/watch?v=MhYs4Ojlt_0

Kvinnofälla? Ja tack!

Det är tydligen en kvinnofälla att tillbringa dagarna med sitt eget barn.

Japp! Man kommer efter på arbetsmarknaden, man får ingen pension, man träffar inga andra vuxna, man får ta allt ansvar i hemmet, man får ingen stimulans och utveckling, man gör inget meningsfullt och så vidare och så vidare. Känns argumenten igen?

Okej, låt oss nu granska de här påstådda sanningarna närmare, från ett annat perspektiv än det vanliga PK-tjötet. Jag har nyligen återgått till arbetet efter de bästa 14 månaderna i mitt liv och känner verkligen inte igen mig i det som verkar vara norm!

Kommer efter på arbetsmarknaden - ja, det kanske man gör. Men är det så viktigt att hålla sig uppdaterad med precis allt då? Kan man inte ta igen det om/när man börjar jobba. Jo oftast, tror jag. Det händer inte så mycket på arbetsplatserna runtom i landet som man skulle kunna tro! Själv är jag som sagt just tillbaka efter drygt ett år, och inte känner jag mig speciellt mycket efter nu. Inget som inte går att ta igen på någon vecka.

Pensionsinbetalningarna - det går att ordna på annat sätt. Det går faktiskt att skriva över delar av sin pension på någon annan, något som få verkar veta om. Och så finns det ju privata alternativ.

Träffar inga andra vuxna - hursa? Jag kan träffa precis vilka andra vuxna jag vill när jag är hemma. Personer jag själv har valt att umgås med, inte påtvingade arbetskamrater. Nu vet jag att en del av mina arbetskamrater läser här, och jag menar inget ont om er - jag gillar er, faktiskt! Men ni är några få undantag. Och er har jag ju dessutom träffat när jag var hemma! Så, vad är problemet? Kan folk inte ta sig för något som inte tvingas på dem? Har de inga andra sociala kontakter än på jobbet? Tragiskt, i så fall!

Ta allt ansvar i hemmet - det tror jag är något som kvinnor (de som klagar över det alltså) gör självmant. Alltför många gånger har jag hört kvinnor klaga över hur lite deras män "hjälper till" för att lite senare berätta hur kass deras man är på att tvätta t ex. Ja, konstigt att han aldrig gör det då, om du står bakom axeln och vakar som en hök?! Det kan få vem som helst att tröttna. Och, eftersom övning ger färdighet lär han ju aldrig bli bra på det då heller! Dessutom går det utmärkt att dela upp ansvaret även om en är hemma på dagarna och en jobbar. Allt annat är lathet, alternativt kontrollbehov, och skitsnack!

Ingen stimulans och utveckling - tillåt mig gapskratta! Jag har aldrig fått så mycket stimulans och utvecklats så mycket på så kort tid som det senaste året! Barn är fantastiska på att utmana ens egen verklighet och få en att tänka efter och se saker annorlunda. Och jag säger bara ansvar och konflikthantering, det är idel träning på dessa!

Inget meningsfullt - nähä? Vad är det som är meningsfullt då? Att sitta på ett kontor framför en dator och mata in siffror? Springa på möten med en bunt papper i ena handen och en kaffekopp i den andra och se viktig ut medan man kväver sina gäspningar? Eller att vara hemma och umgås och ta hand om det liv man själv har skapat? Tja, jag vet ju vad jag tycker. Visst finns det meningsfulla jobb också: vård, skola och omsorg till exempel, men nog sätter alla den egna familjen först när det kommer till kritan?

Vad jag vill ha sagt är att den här så kallade kvinnofällan skulle jag med glädje sätta mig i! Jag kan inte se något mer meningsfullt, belönande och stimulerande än att umgås med och ta hand om mitt eget barn. Som jag själv har valt att sätta till världen! Jag har valt att förändra mitt liv för alltid. Jag visste att det skulle bli så, men kunde omöligt föreställa mig omfattningen av det. Trots det har jag ett ansvar, eftersom det var mitt val.

Jag har fått många kommentarer om att "det är så sköööönt att börja jobba igen, man får sitta still, man får gå på toaletten ifred, man får äta upp sin mat" med mera.

Sluta! Det är inte ett dugg skönt!

Det är tortyr att lämna dem man älskar mest i hela världen tidigt på morgonen och återvända sent på eftermiddagen, för att sitta hela dagen och längta och ägna sig åt något som känns helt meningslöst. Att få rapporter under dagen om hur roligt och mysigt de har, och mms-bilder på bus och upptåg den lille tar sig för. Jag vill vara där, jag vill vara med! Jag vill inte vara någon han träffar ibland. Jag är hans mamma, det är emot naturen att jag ska lämna honom! Ja, han är hemma med sin pappa, och ja, hans pappa är en lika bra förälder som jag och ja, de har det bra tillsammans och ja, de behöver sin relation också. Men båda två behövs ju!

Många säger också att de blir så trötta av att "passa" sitt barn hela dagarna, den lille/-a har ju sån energi så man får ju inget annat gjort!

Okej, men vad är det för något annat man ska få gjort då?

Diska och hänga tvätt? Det kan man göra senare på kvällen, när barnet sover eller när man är två vuxna hemma.
Sitta framför datorn? Ja, men för vems skull är du hemma då?

Passa på att hänga med på upptågen, lär känna och umgås med ditt barn. Ditt barn! Som du har satt till världen, förhoppningsvis för att du vill vara med honom/henne, inte för att han/hon är en belastning som ska lämnas i någon annans omsorg så snart som möjligt så att du kan gå ut i "verkligheten" och se viktig ut.

Du är viktig för ditt barn! Viktigare än vad du är på nästan vilken arbetsplats som helst faktiskt! Och du får mer tillbaka från ditt barn än vilka arbetsgivare och kolleger som helst! Barn är ingen belastning som står ivägen för ditt liv. De som anser det tycker jag oerhört synd om! Och de verkar vara några stycken, av det allmäna gnället att döma. Jag kommer aldrig att förstå de som väljer att ha barn men gör allt för att slippa dem så mycket som möjligt.


Nej, ni kan aldrig övertyga mig om att det är bättre/skönare/roligare/whatever att jobba. Det gör jag bara för att jag måste.

För, vi har ju problemet i ekvationen, det som kallas ekonomi. Jag är verkligen inte en person som tycker att "samhället" (dvs ni andra) ska betala mina levnadskostnader! Ni som känner mig vet det. Jag är oerhört tacksam över till exempel den föräldraförsäkring vi har i Sverige och skulle aldrig få för mig att klaga på hur lite pengar Försäkringskassan ger när jag är föräldraledig. Jag jobbar för att försörja mig och min familj och jag ser ingen annan lösning.

Jag är alltså inte ute efter att få vara hemma och inkassera pengar varje månad från statskassan.
Det jag vill är att belysa de här aspekterna jag så ofta får höra men inte alls instämmer i.

Inte heller menar jag något ont mot alla dem som, i likhet med mig, måste lämna sina barn för att jobba. Jag vet, det är ju så det ser ut! Vi kan inte alltid välja. Men är det rätt? Nej, något är fundamentalt fel. Felet är inte att vi rättar oss efter den verklighet som råder, felet är att den är som den är.

Det kan inte vara meningen med livet att jobba 8-5, med tillägg för lunch och resor till och från jobbet, lämna gråtande barn till barnomsorg och bara träffa dem på stressiga sena kvällar och två dagar på helgerna.

Kom inte och säg att det är bättre att jobba än att umgås med sina egna barn! Det enda som är bättre är att jag får lön och inte parasiterar på samhället. Istället prostituerar jag mig och utför tjänster åt någon annan för pengar.

Leksaker... För vem?

Jag tog en sväng i en stor leksaksaffär idag, med sonen i bärsele på magen. Eftersom det är mitt första barn, och det var länge sen jag var barn själv så är jag inte alls insatt i leksakernas värld nuförtiden.

Jag måste uppdatera mig, tänkte jag. Lära mig lite om vad som finns, vad som kommer härnäst i hans utveckling.

Jag säger bara... HJÄLP!

Knappt hade jag stegat in genom portarna förrän jag var alldeles överväldigad. Lokalen var stor. Och hög. Och där fanns hyllor. Massor, massor av hyllor. Leksakerna var inte alls - som jag hade trott - uppdelade efter lämplig ålder, eller möjligen efter principen samma sak på samma hylla, nejdå... Efter märken.

Jaha... Brio, Lego och Fisher Price känner jag till. Och det räcker med dem, tycker jag. Det är kvalitet! Men alltså... det finns hur många som helst. Och alla har de ungefär samma slags leksaker, men i lite olika färger och utföranden. Och med olika namn såklart.

Och visst var väl varannan hylla blå och varannan rosa? Och på de blåa hyllorna trängdes bilar och motorcyklar, medan de rosa hyllorna bågnade under dockor, pärlor och glitter. Ja, det här med genus är en helt annan debatt, den ska jag inte ta idag.

Åter till min vandring bland hyllorna. Jag gick storögt omkring och tittade. Se där, de där känner jag igen! Klossarna från Brio som jag köpte på GeKås för ett betydligt lägre pris för någon månad sen. Och titta där! Det finns nästan likadana klossar i alla möjliga olika märken. Men det såg jag förstås inte på en gång, eftersom butiksinredaren tydligen inte tror på att gruppera efter funktion.

Så mycket leksaker! Så många dåliga föräldrasamveten som kan dövas här! För visst ska väl mitt barn ha det allra bästa? Det allra senaste? TÄNK om han missar ett viktigt steg i sin utveckling för att jag, i min okunnighet, har missat att köpa just DEN DÄR prylen till honom?

Min första tanke var att jag nog har missat något. Min andra tanke var att andra har missat något. För min son, vad gjorde han, i detta förmodade paradis? Han satt så nöjt och tuggade på en rem till bärselen. Inte det minsta imponerad av det överdådiga utbudet runt honom.

Men han är ju bara 10 månader, invänder ni nu. Han har inte förstått det där än. Möjligt, men på ICA Maxi har han fullt sjå med att pilla på allt från kryddburkar till äpplen. Så visst visar han intresse för omvärlden. Men här var det som att han inte orkade med.

Jag tror nu inte att något barn behöver alla de här leksakerna, eller ens en bråkdel av dem. Det jag tror, är att FÖRÄLDRARNA behöver dem. De behöver leksakerna för att göra sina barn glada. Eller för att visa inför andra föräldrar på besök att de minsann unnar sitt barn det allra bästa och senaste.

Min son har leksaker. Faktiskt. Jag är inte helt emot dem. Men han har gett mig en viktig läxa, genom att visa mig hur han fungerar när han leker. Han leker med det som ser kul ut. Oavsett vad det är. Klossarna från Brio är kul ibland, likaså gåvagnen från Micki. Men minst lika kul kan en tom petflaska vara. Eller ett plastlock. Eller något annat han har fått tag i utan att det alls var meningen.

Så. Back to Basic. Lär barnen att leka med stenar, kottar och löv. Eller lär och lär, de lär sig det så bra själva om de får chansen. Det är inte synd om ett barn som har för få märkesleksaker. Det är synd om de föräldrar som tror det!