Japp! Man kommer efter på arbetsmarknaden, man får ingen pension, man träffar inga andra vuxna, man får ta allt ansvar i hemmet, man får ingen stimulans och utveckling, man gör inget meningsfullt och så vidare och så vidare. Känns argumenten igen?
Okej, låt oss nu granska de här påstådda sanningarna närmare, från ett annat perspektiv än det vanliga PK-tjötet. Jag har nyligen återgått till arbetet efter de bästa 14 månaderna i mitt liv och känner verkligen inte igen mig i det som verkar vara norm!
Kommer efter på arbetsmarknaden - ja, det kanske man gör. Men är det så viktigt att hålla sig uppdaterad med precis allt då? Kan man inte ta igen det om/när man börjar jobba. Jo oftast, tror jag. Det händer inte så mycket på arbetsplatserna runtom i landet som man skulle kunna tro! Själv är jag som sagt just tillbaka efter drygt ett år, och inte känner jag mig speciellt mycket efter nu. Inget som inte går att ta igen på någon vecka.
Pensionsinbetalningarna - det går att ordna på annat sätt. Det går faktiskt att skriva över delar av sin pension på någon annan, något som få verkar veta om. Och så finns det ju privata alternativ.
Träffar inga andra vuxna - hursa? Jag kan träffa precis vilka andra vuxna jag vill när jag är hemma. Personer jag själv har valt att umgås med, inte påtvingade arbetskamrater. Nu vet jag att en del av mina arbetskamrater läser här, och jag menar inget ont om er - jag gillar er, faktiskt! Men ni är några få undantag. Och er har jag ju dessutom träffat när jag var hemma! Så, vad är problemet? Kan folk inte ta sig för något som inte tvingas på dem? Har de inga andra sociala kontakter än på jobbet? Tragiskt, i så fall!
Ta allt ansvar i hemmet - det tror jag är något som kvinnor (de som klagar över det alltså) gör självmant. Alltför många gånger har jag hört kvinnor klaga över hur lite deras män "hjälper till" för att lite senare berätta hur kass deras man är på att tvätta t ex. Ja, konstigt att han aldrig gör det då, om du står bakom axeln och vakar som en hök?! Det kan få vem som helst att tröttna. Och, eftersom övning ger färdighet lär han ju aldrig bli bra på det då heller! Dessutom går det utmärkt att dela upp ansvaret även om en är hemma på dagarna och en jobbar. Allt annat är lathet, alternativt kontrollbehov, och skitsnack!
Ingen stimulans och utveckling - tillåt mig gapskratta! Jag har aldrig fått så mycket stimulans och utvecklats så mycket på så kort tid som det senaste året! Barn är fantastiska på att utmana ens egen verklighet och få en att tänka efter och se saker annorlunda. Och jag säger bara ansvar och konflikthantering, det är idel träning på dessa!
Inget meningsfullt - nähä? Vad är det som är meningsfullt då? Att sitta på ett kontor framför en dator och mata in siffror? Springa på möten med en bunt papper i ena handen och en kaffekopp i den andra och se viktig ut medan man kväver sina gäspningar? Eller att vara hemma och umgås och ta hand om det liv man själv har skapat? Tja, jag vet ju vad jag tycker. Visst finns det meningsfulla jobb också: vård, skola och omsorg till exempel, men nog sätter alla den egna familjen först när det kommer till kritan?
Vad jag vill ha sagt är att den här så kallade kvinnofällan skulle jag med glädje sätta mig i! Jag kan inte se något mer meningsfullt, belönande och stimulerande än att umgås med och ta hand om mitt eget barn. Som jag själv har valt att sätta till världen! Jag har valt att förändra mitt liv för alltid. Jag visste att det skulle bli så, men kunde omöligt föreställa mig omfattningen av det. Trots det har jag ett ansvar, eftersom det var mitt val.Jag har fått många kommentarer om att "det är så sköööönt att börja jobba igen, man får sitta still, man får gå på toaletten ifred, man får äta upp sin mat" med mera.
Sluta! Det är inte ett dugg skönt!
Det är tortyr att lämna dem man älskar mest i hela världen tidigt på morgonen och återvända sent på eftermiddagen, för att sitta hela dagen och längta och ägna sig åt något som känns helt meningslöst. Att få rapporter under dagen om hur roligt och mysigt de har, och mms-bilder på bus och upptåg den lille tar sig för. Jag vill vara där, jag vill vara med! Jag vill inte vara någon han träffar ibland. Jag är hans mamma, det är emot naturen att jag ska lämna honom! Ja, han är hemma med sin pappa, och ja, hans pappa är en lika bra förälder som jag och ja, de har det bra tillsammans och ja, de behöver sin relation också. Men båda två behövs ju!
Många säger också att de blir så trötta av att "passa" sitt barn hela dagarna, den lille/-a har ju sån energi så man får ju inget annat gjort!
Okej, men vad är det för något annat man ska få gjort då?
Diska och hänga tvätt? Det kan man göra senare på kvällen, när barnet sover eller när man är två vuxna hemma.
Sitta framför datorn? Ja, men för vems skull är du hemma då?
Passa på att hänga med på upptågen, lär känna och umgås med ditt barn. Ditt barn! Som du har satt till världen, förhoppningsvis för att du vill vara med honom/henne, inte för att han/hon är en belastning som ska lämnas i någon annans omsorg så snart som möjligt så att du kan gå ut i "verkligheten" och se viktig ut.
Du är viktig för ditt barn! Viktigare än vad du är på nästan vilken arbetsplats som helst faktiskt! Och du får mer tillbaka från ditt barn än vilka arbetsgivare och kolleger som helst! Barn är ingen belastning som står ivägen för ditt liv. De som anser det tycker jag oerhört synd om! Och de verkar vara några stycken, av det allmäna gnället att döma. Jag kommer aldrig att förstå de som väljer att ha barn men gör allt för att slippa dem så mycket som möjligt.
Nej, ni kan aldrig övertyga mig om att det är bättre/skönare/roligare/whatever att jobba. Det gör jag bara för att jag måste.
För, vi har ju problemet i ekvationen, det som kallas ekonomi. Jag är verkligen inte en person som tycker att "samhället" (dvs ni andra) ska betala mina levnadskostnader! Ni som känner mig vet det. Jag är oerhört tacksam över till exempel den föräldraförsäkring vi har i Sverige och skulle aldrig få för mig att klaga på hur lite pengar Försäkringskassan ger när jag är föräldraledig. Jag jobbar för att försörja mig och min familj och jag ser ingen annan lösning.
Jag är alltså inte ute efter att få vara hemma och inkassera pengar varje månad från statskassan.
Det jag vill är att belysa de här aspekterna jag så ofta får höra men inte alls instämmer i.
Inte heller menar jag något ont mot alla dem som, i likhet med mig, måste lämna sina barn för att jobba. Jag vet, det är ju så det ser ut! Vi kan inte alltid välja. Men är det rätt? Nej, något är fundamentalt fel. Felet är inte att vi rättar oss efter den verklighet som råder, felet är att den är som den är.
Det kan inte vara meningen med livet att jobba 8-5, med tillägg för lunch och resor till och från jobbet, lämna gråtande barn till barnomsorg och bara träffa dem på stressiga sena kvällar och två dagar på helgerna.
Kom inte och säg att det är bättre att jobba än att umgås med sina egna barn! Det enda som är bättre är att jag får lön och inte parasiterar på samhället. Istället prostituerar jag mig och utför tjänster åt någon annan för pengar.
