Bloggen har bytt namn!

Ja, som den observante läsaren ser så har den här bloggen bytt namn.

Jag är inte helt nöjd med det nya namnet - det känns lite mesigt - men det var nödvändigt att ta bort det gamla i alla fall.

Varför?

Tja, jag har förändrats på det år som gått sedan jag startade bloggen. Jag känner mig helt enkelt inte så cynisk längre. Ironisk, sarkastisk, tillspetsad, irriterad, frustrerad osv - ja. Men cynisk - nej. Jag insåg inte tidigare vilken negativ klang det ordet har. Jag tyckte att det var lite coolt, något att vara stolt över, att jag hade en cynisk inställning till livet. Det tycker jag inte längre.

Jag mår så oerhört mycket bättre nu än jag någonsin har gjort tidigare. Anledningarna till det behåller jag för mig själv, men det måste avspegla sig utåt på något sätt. Om inte annat så genom att stryka orden (ofta cyniska) från min bloggtitel.

Jag är fortfarande jag, bara lite mer nu än tidigare. Det där kanske ingen annan än jag förstår, men jag är heller inte säker på om jag skriver för mig själv eller för andra, så det kan kvitta just nu.

Nu kanske jag gör någon besviken genom att mjäka till mig, men jag kommer fortfarande att ha stunder då jag dryper av mindre positiva känslor och tankar. Bara att det blir uppblandat med lite annat också.

Och ni får tycka vad ni vill - för det är min blogg och jag bestämmer *moahahahaha*

Kommentarer

Ibland kanske det verkar som att mina kära läsare är alldeles osedvanligt korkade när de skriver kommentarer, för att de skriver nästan exakt detsamma som i kommentaren ovanför.

Men så är det inte! Jag har sällsynt intelligenta läsare/vänner, sådetså! Det är jag som är seg med att granska och publicera kommentarerna, så de hinner inte läsa den föregående innan de skriver.

Nu vet ni det!

I-landsproblem

Jag avskyr uttrycket "i-landsproblem"!

Det är ett ord folk vräker ur sig när någon beklagar sig över eller bara berättar om något den har problem med eller är irriterad över. "Vilket i-landsproblem, hahahahaha!" Det är fruktansvärt oartigt och nedvärderande! Varför känner man sig tvungen - eller ens tror att man har rätt till - att förminska en annan persons upplevelser på det sättet!? Det man menar är ju "gud så löjligt, det där var väl inget att klaga över, tänk på att det finns folk som svälter och blablablabla".

Ja, det är väl klart att vi har i-landsproblem! För - hallå? - vi bor ju i ett i-land! Om vi inte gjorde det skulle vi ha andra saker att beklaga oss över - kanske hungersnöd och naturkatastrofer - och då skulle en repa på bilen, en bruten nagel, ett missat tv-program eller för-många-tröjor-i-garderoben-men-inget-att-ha-på-sig kanske inte ha någon betydelse.

Men eftersom vi nu bor i ett i-land och har det väldigt bra har vi problem och bryderier som kanske verkar helt oviktiga för andra, men inte för den som upplever dem. Och det spelar liksom ingen roll just då att det finns andra som har det värre, att folk svälter och dör av förorenat vatten och liknande. Visst är det hemskt, och visst ska vi bry oss om det, men det är en annan sak. Det fråntar oss inte rätten att klaga eller berätta om våra egna problem - stora som små. I så fall skulle endast en person på jorden ha rätt att klaga och det är den som har det allra sämst på alla områden.

Just nu när jag sitter och skriver det här blir jag fruktansvärt irriterad över att jag har för långa naglar och att de klickar mot tangenterna när jag skriver. Det stör mig något enormt - trots att det finns andra som har större bekymmer i sina liv. Men jag kan inte hjälpa någon annan just nu - och inte heller blir de hjälpta av att jag struntar i mitt "i-landsproblem" och låter bli att klippa naglarna. Det kanske inte tjänar något till att gnälla över det heller, men det gör jag ändå för att understryka min ståndpunkt.

Så, med detta sagt styr jag stegen mot badrummet för en dejt med en sax och en fil!

Positivt tänkande - behöver hjälp!

Jag har de senaste åren jobbat mycket med mina tankar. Jag har lärt mig en hel del om hur jag fungerar och hur mycket makt mina tankar har. Jag tror på teorier som att tankar föder tankar - det vill säga att positiva tankar ger upphov till mer sådana, liksom negativa ger en nedåtgående spiral. Jag tror på att man kan påverka hur man mår. Jag tror mycket på den inneboende kraft vi har och att vi styr våra liv själva.

Jag har blivit ganska bra på att tänka positivt, att förstärka det som är bra istället för att fokusera på det som inte är bra. (Ja jag vet, i den här bloggen verkar det inte så! Men bortse från det just nu.)

Som sagt, det går ganska bra för det mesta. Men ibland tar det bara stopp. När allt runtomkring mig bara känns jobbigt. Som nu när hela familjen varit sjuk i flera veckor utan uppehåll, det bara går runt runt. När orken tryter börjar det gå nedåt och jag vet inte hur jag ska stoppa det. Jag ser ingen ljusning, ingen mening med det som sker och ingen anledning att vara tacksam. Jovisst är jag fortfarande glad och tacksam för min familj, mina vänner, att jag har jobb och någonstans att bo och allt det där, men jag lyckas inte få det att räcka till för att driva bort det som känns jobbigt.

Det är alltså här jag behöver hjälp. Har ni några knep att ta till när det känns hopplös? När de positiva tankarna inte vill infinna sig? I så fall vill jag gärna veta - för jag VILL må bättre, helst NU!