Om monarkin och Det Kungliga Bröllopet

Som alla vet - alltså alla som möjligtvis kan tänkas läsa den här bloggen - så var det Kungligt Bröllop här i landet i lördags. Vår kronprinsessa gifte sig och landet blev en prins rikare.

Jag är emot monarkin. Jag är inte inte speciellt intresserad av bröllop där jag inte känner åtminstone halva brudparet. Jag är dessutom okvinnligt ointresserad av glitter, glamour, flärd och vackra klänningar och smycken.

Så därför bojkottade jag tv-sändningen? Nej, jag såg vigselceremonin och tittade dessutom sporadiskt under kvällen. Jaha, varför då då?

Jag hade inte tänkt titta, men nyfikenheten tog överhanden. Jag ville se hur ett så stort bröllop ser ut. Jag ville kunna delta i diskussioner efteråt. Jag ville vara insatt. Jag ville se om/hur deras vigselceremoni skilde sig från min egen.

Jag ville även att min son skulle titta, för det kan ju tänkas att han i framtiden kan tycka att det är kul att kunna säga att han såg när den (förmodligen) då regerande drottningen gifte sig. Jovisst, det gick ju bra. När vi började titta gled en svart veteranbil upp framför kyrkan för att lämna av kronprinsessan. "BIL!!" utropade min son glatt och sprang fram till TV:n för att peka. Sedan försvann bilen och även hans intresse. Åter till Duplo. Jaha, så var det med det.

Jag satt kvar och tittade, och tyckte till en början att det var precis så skrattretande löjligt som hela monarkin är. Alla dessa människor, utspökade som om de spelade teater på 1800-talet. Alla dessa högtravande högtidliga gester och ritualer. Hur håller de sig för skratt? Och fyra präster framme vid altaret - varför i hela friden måste de vara fyra? Vi hade en präst på vårt bröllop och han klarade det utmärkt på egen hand.

Okej, sedan grät jag en tår eller två när de sa ja till varandra och utbytte ringar och löften. Dels för att det påminde mig om när jag stod i kyrkan med mitt livs kärlek, dels för att det strålade äkta kärlek och lycka om brudparet. Kärlek mellan två personer är alltid fint, oavsett vilka de är. Så ja, det berörde mig.

Sedan var det ju då middagen och alla talen som jag var nyfiken på, men jag stod inte ut så länge. Jag kunde inte för mitt liv uppbåda intresse nog för att sitta kvar när gästerna travade in i lokalen och varenda en kommenterades av vilka-det-nu-var i TV. "Här kommer den och den, med en klänning av bla och bla, helt olik den hon hade på x's bröllop" JAHA? Jag har aldrig kunnat och kommer aldrig att kunna bry mig om sådant. Avstängningsknappen vann. Därför missade jag talen.

Följande morgon var min startsida på Facebook överfull av kommentarer om hur mycket mina kvinnliga vänner har gråtit till prins Daniels tal till sin hustru. Nyfikenheten igen. Det måste jag höra! Jag hade knappt hört honom prata tidigare, så det var lite spännande. Och oj... vilket tal! Så mycket äkta känslor, så intimt och vackert. Det var som om han talade enbart till sin hustru och inte inför miljoner åskådare, som om han var vilken man som helst som just gift sig med sin stora kärlek. Jag blev djupt imponerad och berörd, och tårarna rann.

Okej. Jag bevittnade delar av prinsessbröllopet. Jag till och med berördes av vissa saker. Jag fick en positiv bild av vår nye prins.

Men det förändrar inte min grundinställning. Aftonbladet.se frågar idag sina läsare: "Hur är din syn på kungahuset efter bröllopet?". Öh, den är precis som tidigare. Varför skulle något ha förändrats för att kronprinsessan har gift sig? Eller för att jag fick vara med och se på?

Jag är emot monarkin.
Jag tycker att den är odemokratisk, förlegad, löjeväckande, dyr och bara allmänt onödig.
Jag tycker inte att personerna i kungafamiljen är något speciellt. Deras meriter är att de har fötts alternativt gift in sig i en viss familj. Jaha, varför motiverar det en särställning utan dess like?
De är representanter för Sverige - visst, men det hade en demokratiskt vald kung eller president också varit.
Det finns en lång historia och tradition bakom kungahuset - ja, men allt som är gammalt är inte bra. Det finns historiska rasmotsättningar också, ska de få finnas kvar för att de "alltid har funnits"?
De är ju så trevliga personer - ja, säkert. Och? Jag känner många trevliga personer, men jag vill inte ge alla dem en sådan särställning som vår kungafamilj har.

Prinsessbröllopet gjorde mig inte mer positiv till monarkin. Inte mer negativ heller, för den delen. Ett enormt överdådigt påkostat bröllop är vad man kunde förvänta sig när nu läget är som det är, när en familj i Sverige står så högt över alla andra.

Jag kan bara inte se upp till eller beundra personer med ärvda titlar. Det fungerar inte så. Jag kan inte tycka att de är något speciellt, eller förtjänar att behandlas annorlunda än alla andra. Jag har inget emot de enskilda personerna - jag känner dem inte och kan således inte ha någon åsikt om dem som personer. Det är rollerna jag vänder mig emot.

Är jag avundsjuk? Ja, ibland. I ett par sekunder kan jag vara avundsjuk när jag ser prinsessorna som alltid är snygga, som alltid får allt serverat, som alltid är påpassade, som inte får staka ut sin framtid själva... vänta lite nu. Nej, just det. Det är ingen lyx de lever i. De lever med fullständigt orimliga krav, bara för att de har den roll de har. Som de inte har valt själva. Som de visserligen kan avsäga sig, men de lär knappast försvinna in i anonymitet ändå. Nej tack, jag vill inte byta!

Tycker jag då synd om dem? Nja. Jo, egentligen, men de som är födda in i kungahuset känner inte till något annat liv. De vet inte hur det är att leva som en fri människa.
Däremot tycker jag till viss del synd om vår nye prins. För att han blev kär. Han blev kär i en kvinna. Hon råkade vara kronprinsessa, och hans liv blir sig aldrig mer likt igen. Han valde att ta steget in i den här cirkusen, och han gjorde det för kärleken. Det kan inte ha varit ett lätt eller självklart val. Men han gjorde det. Det är modigt. Det är imponerande. Det är möjligen något jag kan beundra. Det enda i sammanhanget.