Ett annorlunda inlägg

Jag brukar ju ta ut diverse känslor här - av typen ilska, frustration, irritation, sarkasm och liknande. Som ni vet. Men ikväll är det andra känslor som finns närmast tillhands, så det blir lite annorlunda den här gången.

Ikväll är jag på promenad nedför minnesgatan. Ja, det uttrycket finns ju inte på svenska, men "a trip down memory lane" låter så bra, så jag önskar att det fanns en motsvarighet.

Ikväll är det nämligen exakt två år sedan den absolut värsta natten i mitt liv inleddes. Jag ska inte skriva så mycket mer om själva natten - inte ens tänka mer på den faktiskt. För smärtsamt fortfarande. Jag tror att jag upplevde det allra yttersta av mina fysiska och psykiska gränser. Jag vet med säkerhet att jag trodde att jag skulle dö. På fullt allvar.

Men, jag dog uppenbarligen inte. Snarare föddes jag på nytt, med nya insikter om mig själv, om själva livet. Och jag födde en son.

Imorgon förmiddag, kl 10:23 närmare bestämt, är det alltså två år sedan jag blev mamma. Det är två år sedan jag påbörjade en resa som knappast kan beskrivas i ett blogginlägg, men några tankar kanske jag kan lyckas få nedskrivna ändå.

Min son har - genom sin blotta närvaro - gjort så mycket för mig redan att jag aldrig kommer att kunna tacka honom tillräckligt. Han har öppnat en port till en ny dimension i mitt liv som jag inte anade fanns.

Ordet kärlek har fått en ny innebörd. Innan jag fick honom tänkte jag ibland att så kär som jag är i min man kan jag omöjligt bli igen. Jag hörde andra prata om kärleken till sina barn och beskriva den som något annorlunda, något helt annat än man upplevt tidigare och ja, sådär så att ingen som inte har barn kan förstå. Vadå, hur ska jag kunna älska en helt ny liten person bara sådär? Och tänk om han inte blir en person jag tycker om!? Han kanske har egenskaper eller gör saker som jag tycker jätteilla om!? Ja, kanske... men den här kärleken är ovillkorlig. Det är inte en person jag har träffat, lärt känna, upptäckt att jag trivs tillsammans med, som jag börjat tycka om och sedan blivit kär i. Det här är en person som jag älskar bortom all vett och sans, bortom alla ord som möjligen kan finnas eller uppfinnas, oavsett vem han är eller vad han gör. Han är så älskad man någonsin kan bli - för att han är just han. Det ska han aldrig behöva tvivla på - hur arg, besviken eller sårad jag än kan tänkas bli i framtiden kommer det inte att förändra det faktum att jag älskar honom lika mycket oavsett vad som händer. Och han ska alltid veta det.

Att älska någon så gränslöst innebär också att jag har fått närmare till mina andra känslor.
Glädje, till exempel - jag tror inte det har gått en dag utan att jag har skrattat åt något han sagt eller gjort, medvetet eller omedvetet från hans sida. Ingen hade sagt till mig att det var så roligt att ha barn! Många hade beredvilligt berättat för mig - helt oombedda - hur jobbigt allting är, hur livet förändras och aldrig blir detsamma igen, hur man inte kan göra det eller det längre (sova länge, gå på bio, äta i lugn och ro osv osv). Och när jag då frågade varför de hade mer än ett barn om nu allt var så hemskt kom automatiskt: jooo, men det är underbart också. Men ingen pratade om hur roligt det är.

Jobbigt - ja, det är klart att det är! Det är en jättejättejätteomställning att plötsligt inte vara två vuxna med någorlunda full kontroll på tillvaron, utan att ha en person som styr precis allt genom sin blotta existens. Mat- och sovvanor förändras, spontanitet försvinner, rutiner och tider måste hållas och passas. Barnet kräver ständig uppassning från första sekunden och man kan inte längre sätta sina egna behov främst, men vet ni vad?

Det gör mig inget! Det är inte bara mitt liv som inte är detsamma - jag är inte heller densamma som förut. Den där gränslösa kärleken gör att det inte ens känns som en uppoffring. Visst är det jobbigt med vaknätter, med bajsblöjor, med trots och skrik, men det går över i samma stund som det kommer en liten hand och trevar efter min, ett leende som säger mer än tusen ord, eller av att jag bara tar ett steg tillbaka och betraktar den där fantastiska lilla skatten som jag har fått äran att ta del av och ta hand om. Det är en ära, en förmån som jag gör mitt bästa för att förvalta varje dag.

När jag ser världen genom min sons ögon ser jag en annan värld än den jag har blivit så van vid. Allt är nytt och ska upptäckas. Det gäller materiella ting såväl som relationer och känslor. I hans ögon är jag inte den jag var innan han föddes. Jag är hans mamma, jag är en oerhört viktig person i hans liv och han älskar mig för det. Måtte jag aldrig svika hans förhoppningar om mig, eller ge honom anledning att tvivla på mig. Det kan jag bara inte, jag är skyldig honom allt han förväntar sig av mig. Han är inte skyldig mig någonting, men jag är skyldig honom desto mer. Och det känns inte ens betungande - stort och allvarligt visserligen, men samtidigt spännande och ärofyllt. Han har öppnat mina ögon för min inneboende kraft - jag kan, jag lever upp till rollen. Visst gör jag säkerligen en del fel - som alla föräldrar - men jag reflekterar och jag gör det jag tror är bäst vid varje givet tillfälle. Jag kan bara hoppas att det räcker. Jag vet att jag inte kan göra allt för honom - och jag ska nog inte det heller. Jag är ödmjuk inför min uppgift, och vet att jag gör och kommer att göra fel, men i grunden hoppas jag att det ska räcka ändå.

Under de två gångna åren har jag blivit mer öppen, mer inkännande, mer tålmodig, mer känslosam, livligare, gladare och starkare. Men också mer sårbar, det följer liksom med. Tanken på att något skulle kunna hända är... inte möjlig att tänka hela vägen ut. Men det är en risk som finns där, en risk som följer med beslutet att släppa in en person i sitt liv som man ska komma att älska så mycket.

Jag vet inte om något jag har skrivit har varit begripligt. Det känns inte så, det känns som att jag bara har öst ur mig utan att tänka alltför mycket på röd tråd och liknande. Men jag struntar i det nu.

Till min son: lilla älsklingen, tack för att du valde just mig till din mamma. Tack för att jag får ta del av ditt liv och vara en så viktig person i det. Tack för vad du gör med mig. Tack för att du är du.

Den här texten säger inte allt, men den beskriver precis hur jag känner när jag tänker på dig just nu när du ligger i din säng och sover, och hur jag har tänkt vid så många tillfällen tidigare: http://www.youtube.com/watch?v=MhYs4Ojlt_0