Ett annorlunda inlägg

Jag brukar ju ta ut diverse känslor här - av typen ilska, frustration, irritation, sarkasm och liknande. Som ni vet. Men ikväll är det andra känslor som finns närmast tillhands, så det blir lite annorlunda den här gången.

Ikväll är jag på promenad nedför minnesgatan. Ja, det uttrycket finns ju inte på svenska, men "a trip down memory lane" låter så bra, så jag önskar att det fanns en motsvarighet.

Ikväll är det nämligen exakt två år sedan den absolut värsta natten i mitt liv inleddes. Jag ska inte skriva så mycket mer om själva natten - inte ens tänka mer på den faktiskt. För smärtsamt fortfarande. Jag tror att jag upplevde det allra yttersta av mina fysiska och psykiska gränser. Jag vet med säkerhet att jag trodde att jag skulle dö. På fullt allvar.

Men, jag dog uppenbarligen inte. Snarare föddes jag på nytt, med nya insikter om mig själv, om själva livet. Och jag födde en son.

Imorgon förmiddag, kl 10:23 närmare bestämt, är det alltså två år sedan jag blev mamma. Det är två år sedan jag påbörjade en resa som knappast kan beskrivas i ett blogginlägg, men några tankar kanske jag kan lyckas få nedskrivna ändå.

Min son har - genom sin blotta närvaro - gjort så mycket för mig redan att jag aldrig kommer att kunna tacka honom tillräckligt. Han har öppnat en port till en ny dimension i mitt liv som jag inte anade fanns.

Ordet kärlek har fått en ny innebörd. Innan jag fick honom tänkte jag ibland att så kär som jag är i min man kan jag omöjligt bli igen. Jag hörde andra prata om kärleken till sina barn och beskriva den som något annorlunda, något helt annat än man upplevt tidigare och ja, sådär så att ingen som inte har barn kan förstå. Vadå, hur ska jag kunna älska en helt ny liten person bara sådär? Och tänk om han inte blir en person jag tycker om!? Han kanske har egenskaper eller gör saker som jag tycker jätteilla om!? Ja, kanske... men den här kärleken är ovillkorlig. Det är inte en person jag har träffat, lärt känna, upptäckt att jag trivs tillsammans med, som jag börjat tycka om och sedan blivit kär i. Det här är en person som jag älskar bortom all vett och sans, bortom alla ord som möjligen kan finnas eller uppfinnas, oavsett vem han är eller vad han gör. Han är så älskad man någonsin kan bli - för att han är just han. Det ska han aldrig behöva tvivla på - hur arg, besviken eller sårad jag än kan tänkas bli i framtiden kommer det inte att förändra det faktum att jag älskar honom lika mycket oavsett vad som händer. Och han ska alltid veta det.

Att älska någon så gränslöst innebär också att jag har fått närmare till mina andra känslor.
Glädje, till exempel - jag tror inte det har gått en dag utan att jag har skrattat åt något han sagt eller gjort, medvetet eller omedvetet från hans sida. Ingen hade sagt till mig att det var så roligt att ha barn! Många hade beredvilligt berättat för mig - helt oombedda - hur jobbigt allting är, hur livet förändras och aldrig blir detsamma igen, hur man inte kan göra det eller det längre (sova länge, gå på bio, äta i lugn och ro osv osv). Och när jag då frågade varför de hade mer än ett barn om nu allt var så hemskt kom automatiskt: jooo, men det är underbart också. Men ingen pratade om hur roligt det är.

Jobbigt - ja, det är klart att det är! Det är en jättejättejätteomställning att plötsligt inte vara två vuxna med någorlunda full kontroll på tillvaron, utan att ha en person som styr precis allt genom sin blotta existens. Mat- och sovvanor förändras, spontanitet försvinner, rutiner och tider måste hållas och passas. Barnet kräver ständig uppassning från första sekunden och man kan inte längre sätta sina egna behov främst, men vet ni vad?

Det gör mig inget! Det är inte bara mitt liv som inte är detsamma - jag är inte heller densamma som förut. Den där gränslösa kärleken gör att det inte ens känns som en uppoffring. Visst är det jobbigt med vaknätter, med bajsblöjor, med trots och skrik, men det går över i samma stund som det kommer en liten hand och trevar efter min, ett leende som säger mer än tusen ord, eller av att jag bara tar ett steg tillbaka och betraktar den där fantastiska lilla skatten som jag har fått äran att ta del av och ta hand om. Det är en ära, en förmån som jag gör mitt bästa för att förvalta varje dag.

När jag ser världen genom min sons ögon ser jag en annan värld än den jag har blivit så van vid. Allt är nytt och ska upptäckas. Det gäller materiella ting såväl som relationer och känslor. I hans ögon är jag inte den jag var innan han föddes. Jag är hans mamma, jag är en oerhört viktig person i hans liv och han älskar mig för det. Måtte jag aldrig svika hans förhoppningar om mig, eller ge honom anledning att tvivla på mig. Det kan jag bara inte, jag är skyldig honom allt han förväntar sig av mig. Han är inte skyldig mig någonting, men jag är skyldig honom desto mer. Och det känns inte ens betungande - stort och allvarligt visserligen, men samtidigt spännande och ärofyllt. Han har öppnat mina ögon för min inneboende kraft - jag kan, jag lever upp till rollen. Visst gör jag säkerligen en del fel - som alla föräldrar - men jag reflekterar och jag gör det jag tror är bäst vid varje givet tillfälle. Jag kan bara hoppas att det räcker. Jag vet att jag inte kan göra allt för honom - och jag ska nog inte det heller. Jag är ödmjuk inför min uppgift, och vet att jag gör och kommer att göra fel, men i grunden hoppas jag att det ska räcka ändå.

Under de två gångna åren har jag blivit mer öppen, mer inkännande, mer tålmodig, mer känslosam, livligare, gladare och starkare. Men också mer sårbar, det följer liksom med. Tanken på att något skulle kunna hända är... inte möjlig att tänka hela vägen ut. Men det är en risk som finns där, en risk som följer med beslutet att släppa in en person i sitt liv som man ska komma att älska så mycket.

Jag vet inte om något jag har skrivit har varit begripligt. Det känns inte så, det känns som att jag bara har öst ur mig utan att tänka alltför mycket på röd tråd och liknande. Men jag struntar i det nu.

Till min son: lilla älsklingen, tack för att du valde just mig till din mamma. Tack för att jag får ta del av ditt liv och vara en så viktig person i det. Tack för vad du gör med mig. Tack för att du är du.

Den här texten säger inte allt, men den beskriver precis hur jag känner när jag tänker på dig just nu när du ligger i din säng och sover, och hur jag har tänkt vid så många tillfällen tidigare: http://www.youtube.com/watch?v=MhYs4Ojlt_0

Avregleringens baksida och framsida

Inom loppet av en halvtimme nu ikväll har jag lyckats gå från att högljutt svära över fenomenet till att, kanske inte hylla, men i alla fall se EN fördel. Det gäller avregleringen av Apotekets monopol.

När förkylningen som var på avklingande efter en dryg vecka plötsligt tog sats och började om med full styrka, när näsdukarna antog en färg jag inte tänker beskriva av hänsyn till känsliga läsare, när ena kinden svullnade upp under en eftermiddag, och pannan dunkade/sprängvärkte - ja, då begav jag mig till primärvårdsakuten vid Mölndals sjukhus tidigare ikväll.

Jag förberedde mig på flera timmars väntan, men för en gångs skull överraskade vården mig på ett positivt sätt. På ungefär 10 minuter hade jag varit inne och vänt. Solklar bihåleinflammation, sa läkaren. Jag skickar recept till apoteket, gå dit och hämta penicillin, sa han och pekade mot en angränsande korridor. Är det öppet nu, undrade jag. Läkaren tittade på klockan, den var 19:41 och sa att jodå, det skulle det vara.

Öppet 9 - 18 stod det på sjukhusapotekets dörr. Och inget anslag om vart man kunde vända sig vid övriga tidpunkter. Med bultande huvud gick jag - inte tillbaka in på akuten för att fråga, utan ut till bilen och gratulerade mig själv lite till inköpet av den eminenta telefonen HTC Desire med Android som möjliggör informationssökning på det idag så oumbärliga Internet.

Apoteket, var det ja. Förr i tiden, för inte mer än några månader sedan, kunde man gå in på apoteket.se och hitta alla apotek i landet och deras öppettider. Inte nu. Nej, nu måste man känna till namnen på alla avarter av apotek och leta upp dem ett och ett. Apoteket AB, Apoteket Hjärtat, Medstop (som vårt lokala apotek numera heter, eller Medsnopp som jag så moget döpte om det till efter första besöket då jag upptäckte att priserna gått upp med 20% eller så) och allt vad de nu kan tänkas heta.

Google var inte till mycket hjälp. Sökningen "apotek jour göteborg" gav bland de första träffarna en artikel i Kvällsposten om ett jourapotek i Malmö som rånats nyligen. Eh, jaha. Inte riktigt det jag ville veta just nu. Apoteket.se finns visst fortfarande, men deras sida med öppettiden var visst inte gjord för mobilsurf - den var helt blank. Dessutom finns ju inte alla apoteksvarianter där heller.

Jag satt en kvart ungefär och sökte och sökte om, bytte ut sökord och försökte vara så kreativ som möjligt. Vid det här laget var jag rätt upprörd och svor eder över den förb*nnade j*vla avregleringen som gör det omöjligt att få en överblick snabbt och enkelt.

Jaha, Apoteket Hjärtat heter det visst i Nordstan numera, och de har fortfarande öppet till 22 som förut. Hm, får väl åka dit då, även om det är en bra bit. Just när jag var på väg att resignera och åka flera mils omväg råkade min sökning resultera i en artikel om Icas satsning på apoteket Cura. Jaaaaaaa, det visste jag ju egentligen! Det har jag ju sett när vi handlat på Ica Maxi. Och dit är det bara ett par kilometer! En snabbkoll in på ica.se gav mig ett löfte om att alla Icas apotek har öppet till minst 21, alltså en timme till.

Så, en halvtimme senare går jag ut från Ica Maxi med penicillin, glass och en chokladkaka. I medicinskt syfte alltihop, såklart. Och jag fick till och med Ica-bonus på läkemedlet. Japp, här har vi fördelen med avregleringen. Ett apotek inne på Ica, i närheten av där jag befann mig, öppet sent på kvällen. Med gamla apoteksmonopolet hade jag förmodligen hamnat inne i Nordstan till slut ändå. Möjligen hade det gått fortare att komma fram till att det var dit jag skulle, men det hade tagit längre tid totalt sett.

Sammanfattningsvis: svårt att hitta information och få överblick, men högre tillgänglighet än tidigare när man väl har hittat dit. Jag är kluven.

Om monarkin och Det Kungliga Bröllopet

Som alla vet - alltså alla som möjligtvis kan tänkas läsa den här bloggen - så var det Kungligt Bröllop här i landet i lördags. Vår kronprinsessa gifte sig och landet blev en prins rikare.

Jag är emot monarkin. Jag är inte inte speciellt intresserad av bröllop där jag inte känner åtminstone halva brudparet. Jag är dessutom okvinnligt ointresserad av glitter, glamour, flärd och vackra klänningar och smycken.

Så därför bojkottade jag tv-sändningen? Nej, jag såg vigselceremonin och tittade dessutom sporadiskt under kvällen. Jaha, varför då då?

Jag hade inte tänkt titta, men nyfikenheten tog överhanden. Jag ville se hur ett så stort bröllop ser ut. Jag ville kunna delta i diskussioner efteråt. Jag ville vara insatt. Jag ville se om/hur deras vigselceremoni skilde sig från min egen.

Jag ville även att min son skulle titta, för det kan ju tänkas att han i framtiden kan tycka att det är kul att kunna säga att han såg när den (förmodligen) då regerande drottningen gifte sig. Jovisst, det gick ju bra. När vi började titta gled en svart veteranbil upp framför kyrkan för att lämna av kronprinsessan. "BIL!!" utropade min son glatt och sprang fram till TV:n för att peka. Sedan försvann bilen och även hans intresse. Åter till Duplo. Jaha, så var det med det.

Jag satt kvar och tittade, och tyckte till en början att det var precis så skrattretande löjligt som hela monarkin är. Alla dessa människor, utspökade som om de spelade teater på 1800-talet. Alla dessa högtravande högtidliga gester och ritualer. Hur håller de sig för skratt? Och fyra präster framme vid altaret - varför i hela friden måste de vara fyra? Vi hade en präst på vårt bröllop och han klarade det utmärkt på egen hand.

Okej, sedan grät jag en tår eller två när de sa ja till varandra och utbytte ringar och löften. Dels för att det påminde mig om när jag stod i kyrkan med mitt livs kärlek, dels för att det strålade äkta kärlek och lycka om brudparet. Kärlek mellan två personer är alltid fint, oavsett vilka de är. Så ja, det berörde mig.

Sedan var det ju då middagen och alla talen som jag var nyfiken på, men jag stod inte ut så länge. Jag kunde inte för mitt liv uppbåda intresse nog för att sitta kvar när gästerna travade in i lokalen och varenda en kommenterades av vilka-det-nu-var i TV. "Här kommer den och den, med en klänning av bla och bla, helt olik den hon hade på x's bröllop" JAHA? Jag har aldrig kunnat och kommer aldrig att kunna bry mig om sådant. Avstängningsknappen vann. Därför missade jag talen.

Följande morgon var min startsida på Facebook överfull av kommentarer om hur mycket mina kvinnliga vänner har gråtit till prins Daniels tal till sin hustru. Nyfikenheten igen. Det måste jag höra! Jag hade knappt hört honom prata tidigare, så det var lite spännande. Och oj... vilket tal! Så mycket äkta känslor, så intimt och vackert. Det var som om han talade enbart till sin hustru och inte inför miljoner åskådare, som om han var vilken man som helst som just gift sig med sin stora kärlek. Jag blev djupt imponerad och berörd, och tårarna rann.

Okej. Jag bevittnade delar av prinsessbröllopet. Jag till och med berördes av vissa saker. Jag fick en positiv bild av vår nye prins.

Men det förändrar inte min grundinställning. Aftonbladet.se frågar idag sina läsare: "Hur är din syn på kungahuset efter bröllopet?". Öh, den är precis som tidigare. Varför skulle något ha förändrats för att kronprinsessan har gift sig? Eller för att jag fick vara med och se på?

Jag är emot monarkin.
Jag tycker att den är odemokratisk, förlegad, löjeväckande, dyr och bara allmänt onödig.
Jag tycker inte att personerna i kungafamiljen är något speciellt. Deras meriter är att de har fötts alternativt gift in sig i en viss familj. Jaha, varför motiverar det en särställning utan dess like?
De är representanter för Sverige - visst, men det hade en demokratiskt vald kung eller president också varit.
Det finns en lång historia och tradition bakom kungahuset - ja, men allt som är gammalt är inte bra. Det finns historiska rasmotsättningar också, ska de få finnas kvar för att de "alltid har funnits"?
De är ju så trevliga personer - ja, säkert. Och? Jag känner många trevliga personer, men jag vill inte ge alla dem en sådan särställning som vår kungafamilj har.

Prinsessbröllopet gjorde mig inte mer positiv till monarkin. Inte mer negativ heller, för den delen. Ett enormt överdådigt påkostat bröllop är vad man kunde förvänta sig när nu läget är som det är, när en familj i Sverige står så högt över alla andra.

Jag kan bara inte se upp till eller beundra personer med ärvda titlar. Det fungerar inte så. Jag kan inte tycka att de är något speciellt, eller förtjänar att behandlas annorlunda än alla andra. Jag har inget emot de enskilda personerna - jag känner dem inte och kan således inte ha någon åsikt om dem som personer. Det är rollerna jag vänder mig emot.

Är jag avundsjuk? Ja, ibland. I ett par sekunder kan jag vara avundsjuk när jag ser prinsessorna som alltid är snygga, som alltid får allt serverat, som alltid är påpassade, som inte får staka ut sin framtid själva... vänta lite nu. Nej, just det. Det är ingen lyx de lever i. De lever med fullständigt orimliga krav, bara för att de har den roll de har. Som de inte har valt själva. Som de visserligen kan avsäga sig, men de lär knappast försvinna in i anonymitet ändå. Nej tack, jag vill inte byta!

Tycker jag då synd om dem? Nja. Jo, egentligen, men de som är födda in i kungahuset känner inte till något annat liv. De vet inte hur det är att leva som en fri människa.
Däremot tycker jag till viss del synd om vår nye prins. För att han blev kär. Han blev kär i en kvinna. Hon råkade vara kronprinsessa, och hans liv blir sig aldrig mer likt igen. Han valde att ta steget in i den här cirkusen, och han gjorde det för kärleken. Det kan inte ha varit ett lätt eller självklart val. Men han gjorde det. Det är modigt. Det är imponerande. Det är möjligen något jag kan beundra. Det enda i sammanhanget.

Kan man? Ja, det kan man!

Kan man återuppta en blogg man inte skrivit i på nästan ett år?
Ja, det kan man. Om man kommer ihåg sitt inloggningsnamn och lösenord.
Det gjorde inte jag, men jag lyckades återställa och ändra och greja så att det blev som jag ville. Så nu är jag tillbaka.

Kan man stå för det man skrivit för knappt ett år sen?
Ja, det kan man. Eller borde kunna i alla fall. Man tyckte ju så då, ingen idé att förneka det. Man hade kanske uttryckt sig annorlunda idag, men det är ju bara en fråga om utveckling i så fall - och utveckling är aldrig av ondo.
Jag står för det jag har skrivit här tidigare. Jag är till och med stolt över det! Jag hade faktiskt glömt bort min blogg och därmed även inläggen. Nu läste jag igenom mina tidigare inlägg och blev riktigt nöjd över vad jag hade presterat!

Får man säga så?
Ja, det får man.
Jag brukar få höra att jag är bra på att skriva, men har inte kunnat bedöma det själv tidigare. Nu läste jag mina texter liksom utifrån, som om de var skrivna av någon annan, och då slogs jag av att det ju är bra skrivet! Det var en go känsla, med inslag av det lite förbjudna. Ni vet, man får ju inte tycka att man själv är bra på något. Och om man nu till äventyrs tycker det så får man i alla fall inte säga det! Skitsnack, säger jag! Det får man visst det! Självförtroende är inget negativt, tvärtom! Jag skulle kunna utveckla det resonemanget mer, men det har jag inte lust med just nu.

Vad ville jag säga med det här inlägget då? Tja, inte mycket egentligen. Jag är tillbaka, det var mest det.

Välkomna tillbaka, gamla läsare. Om ni finns.
Välkomna, nya läsare. Om ni finns.