Att säga något helt annat än man menar

Jag undrar - är det någon mer än jag som ibland säger något helt annat än det man menar, utan att riktigt veta hur det går till? Det bara sker, och under tiden är man medveten om att det här blir ju helt fel, men det går ändå inte att stoppa?

Det händer mig ibland och jag vet inte varför. Det gäller inga allvarliga saker, bara vardagshändelser som tar en annan vändning än de borde ha gjort. Oftast handlar det om att reagera på vad andra säger och gör, som att händelseförloppet är förutbestämt och jag bara hänger med, hör orden komma ur min mun och ser saker hända.

Ok, ni har kanske ingen aning om vad jag svamlar om. Jag ska ge ett exempel. Det här hände idag:

Jag var på biblioteket och lämnade tillbaka en ljudbok. Då kommer en bibliotekarie fram till mig och undrar om det inte var jag som var inne för ett tag sedan och frågade efter en annan bok i samma serie. Jo, det var det ju. Jag blev överrumplad dels för att jag inte såg henne komma fram till mig, dels för att jag inte omedelbart kände igen att det var den bibliotekarien jag pratade med sist. I alla fall, hon berättar att hon har hittat boken och frågar om hon ska gå och hämta den till mig, och är redan på väg bort. Ja tack gärna, svarade jag glatt, stod kvar och väntade, fick boken, tackade så mycket och gick mot självutcheckningen för att låna den.

Här kunde allt ha varit frid och fröjd. Jag fick äntligen tag i en bok jag letat efter - hurra! Fast nu var det så att jag redan hade fått tag i den på annat sätt. Så den fanns redan sparad i min dator hemma. Och det visste jag ju medan jag pratade med henne, och det var inte så att jag glömde bort det, utan jag stod där och undrade varför jag tackade ja till att hon skulle hämta den och varför jag sedan gick och lånade den och tog med den hem. Jag hade ju kunnat säga tack, men nej tack, jag har den redan.

Det här är jättebanalt, jag vet, och det är ingen som har kommit till skada eller så. Vad jag är nyfiken på är själva beteendet, för det här händer mig ibland, och jag hoppas och tror inte att det är ett tecken på att jag håller på att förlora förståndet. Men ändå - jag vet inte varför det sker!

Så, är det bara jag?

Att bryta mot normen - varför är det så provocerande?

Det finns många normer i vårt samhälle idag, och det finns olika sätt att bryta mot dem. Det kan gälla sexualitet, religion, klädval... allt möjligt. I det här inlägget är det dock ett speciellt ämne jag ska ta upp, nämligen barn. Eller, inte själva barnen, utan de vuxnas val när det gäller barn. Det är nämligen väldigt provocerande att bryta mot normen 2,3 barn. (Nu är det ju ingen som har 2,3 barn, så jag väljer att kalla 2 - 3 barn för normen.)

Att inte vilja ha barn alls är tydligen egoistiskt. Ja, för tydligen är vi skapade för att sätta barn till världen, och gör vi inte det bryter vi mot vår livsuppgift, och det är ju egoistiskt.
Att inte vilja ge upp sin livsstil och byta den mot vaknätter, dagisbaciller, trotsåldrar osv osv - är det egoistiskt? Eller är det egoistiskt att sätta barn till världen "för att man ska" trots att man egentligen inte vill, och ge barnet ständigt dåligt samvete för att det finns till?

Att vilja ha ett (1) barn är tydligen också egoistiskt. För tänk så synd det är om det barnet som växer upp utan syskon. Det går miste om den fantastiska gemenskap som syskon har. Ja, eller så slipper det slåss och bråka med syskon som inte kommer överens och det slipper konkurrera om föräldrarnas tid och engagemang.
Återigen - barn ska inte sättas till världen för att uppfylla en norm. De ska sättas till världen av föräldrar som vill, kan och orkar engagera sig fullt ut.
Det är tydligen också synd om ensambarnet för att det ensamt får ansvaret för föräldrarna när de blir gamla. Jaha, men... att ha barn bara för att de ska ta hand om en när man blir gammal... är inte det egoistiskt? Ensambarn blir också tydligen alltid bortskämda. Tänk, jag trodde det var upp till föräldrarna att styra det.

Att vilja ha två eller tre barn är tydligen helt rätt. Inget avvikande med det, ingen tittar konstigt, ingen blir upprörd eller har kommentarer och åsikter. Så bra då.
Javisst är det rätt! För de föräldrar som vill ha det så. För andra är andra val rätt.

Att vilja ha fyra eller fler barn är tydligen jättekonstigt. För då gör man tydligen anspråk på att befolka hela världen själv. För man tycker att man är så bra, så ens gener är de enda som duger. Man gör det tydligen svårt för sig, för man måste ha en större bil, handla mat oftare och vardagen blir stressig. Jaaa... men om det är så man vill ha det? Då kanske man inte tycker att det är så jobbigt?
Och så blir det så dyrt! Jovisst, det kostar att ha barn. Men om familjen har råd med många barn? Ja, då är det provocerande - för de har mycket pengar, och det är minsann fult!
Och så gör man tydligen inget annat än har sex. Klart det är provocerande - någon annan kanske har mer sex än jag!? (Sen brukar det iofs hävdas att småbarnsföräldrar minsann aaaaldrig har tid/lust/möjlighet att ha sex, så hur alla dessa syskon blir till är en gåta.)


Varför är andra människors val så provocerande? Varför inte bara låta alla göra som de vill och som de mår bäst av och strunta i att kommentera det? Gör dina egna val och låt andra göra sina så skulle världen bli ett trevligare ställe.

Jag tror det handlar om avundsjuka. Jag tror att de som ger uttryck för de åsikter jag har beskrivit på ett eller annat sätt är missnöjda med sitt eget liv och sina egna val. Därför väljer man att klanka ner på andra. Kan det vara så - vad tror ni?

Bloggen har bytt namn!

Ja, som den observante läsaren ser så har den här bloggen bytt namn.

Jag är inte helt nöjd med det nya namnet - det känns lite mesigt - men det var nödvändigt att ta bort det gamla i alla fall.

Varför?

Tja, jag har förändrats på det år som gått sedan jag startade bloggen. Jag känner mig helt enkelt inte så cynisk längre. Ironisk, sarkastisk, tillspetsad, irriterad, frustrerad osv - ja. Men cynisk - nej. Jag insåg inte tidigare vilken negativ klang det ordet har. Jag tyckte att det var lite coolt, något att vara stolt över, att jag hade en cynisk inställning till livet. Det tycker jag inte längre.

Jag mår så oerhört mycket bättre nu än jag någonsin har gjort tidigare. Anledningarna till det behåller jag för mig själv, men det måste avspegla sig utåt på något sätt. Om inte annat så genom att stryka orden (ofta cyniska) från min bloggtitel.

Jag är fortfarande jag, bara lite mer nu än tidigare. Det där kanske ingen annan än jag förstår, men jag är heller inte säker på om jag skriver för mig själv eller för andra, så det kan kvitta just nu.

Nu kanske jag gör någon besviken genom att mjäka till mig, men jag kommer fortfarande att ha stunder då jag dryper av mindre positiva känslor och tankar. Bara att det blir uppblandat med lite annat också.

Och ni får tycka vad ni vill - för det är min blogg och jag bestämmer *moahahahaha*

Kommentarer

Ibland kanske det verkar som att mina kära läsare är alldeles osedvanligt korkade när de skriver kommentarer, för att de skriver nästan exakt detsamma som i kommentaren ovanför.

Men så är det inte! Jag har sällsynt intelligenta läsare/vänner, sådetså! Det är jag som är seg med att granska och publicera kommentarerna, så de hinner inte läsa den föregående innan de skriver.

Nu vet ni det!

I-landsproblem

Jag avskyr uttrycket "i-landsproblem"!

Det är ett ord folk vräker ur sig när någon beklagar sig över eller bara berättar om något den har problem med eller är irriterad över. "Vilket i-landsproblem, hahahahaha!" Det är fruktansvärt oartigt och nedvärderande! Varför känner man sig tvungen - eller ens tror att man har rätt till - att förminska en annan persons upplevelser på det sättet!? Det man menar är ju "gud så löjligt, det där var väl inget att klaga över, tänk på att det finns folk som svälter och blablablabla".

Ja, det är väl klart att vi har i-landsproblem! För - hallå? - vi bor ju i ett i-land! Om vi inte gjorde det skulle vi ha andra saker att beklaga oss över - kanske hungersnöd och naturkatastrofer - och då skulle en repa på bilen, en bruten nagel, ett missat tv-program eller för-många-tröjor-i-garderoben-men-inget-att-ha-på-sig kanske inte ha någon betydelse.

Men eftersom vi nu bor i ett i-land och har det väldigt bra har vi problem och bryderier som kanske verkar helt oviktiga för andra, men inte för den som upplever dem. Och det spelar liksom ingen roll just då att det finns andra som har det värre, att folk svälter och dör av förorenat vatten och liknande. Visst är det hemskt, och visst ska vi bry oss om det, men det är en annan sak. Det fråntar oss inte rätten att klaga eller berätta om våra egna problem - stora som små. I så fall skulle endast en person på jorden ha rätt att klaga och det är den som har det allra sämst på alla områden.

Just nu när jag sitter och skriver det här blir jag fruktansvärt irriterad över att jag har för långa naglar och att de klickar mot tangenterna när jag skriver. Det stör mig något enormt - trots att det finns andra som har större bekymmer i sina liv. Men jag kan inte hjälpa någon annan just nu - och inte heller blir de hjälpta av att jag struntar i mitt "i-landsproblem" och låter bli att klippa naglarna. Det kanske inte tjänar något till att gnälla över det heller, men det gör jag ändå för att understryka min ståndpunkt.

Så, med detta sagt styr jag stegen mot badrummet för en dejt med en sax och en fil!

Positivt tänkande - behöver hjälp!

Jag har de senaste åren jobbat mycket med mina tankar. Jag har lärt mig en hel del om hur jag fungerar och hur mycket makt mina tankar har. Jag tror på teorier som att tankar föder tankar - det vill säga att positiva tankar ger upphov till mer sådana, liksom negativa ger en nedåtgående spiral. Jag tror på att man kan påverka hur man mår. Jag tror mycket på den inneboende kraft vi har och att vi styr våra liv själva.

Jag har blivit ganska bra på att tänka positivt, att förstärka det som är bra istället för att fokusera på det som inte är bra. (Ja jag vet, i den här bloggen verkar det inte så! Men bortse från det just nu.)

Som sagt, det går ganska bra för det mesta. Men ibland tar det bara stopp. När allt runtomkring mig bara känns jobbigt. Som nu när hela familjen varit sjuk i flera veckor utan uppehåll, det bara går runt runt. När orken tryter börjar det gå nedåt och jag vet inte hur jag ska stoppa det. Jag ser ingen ljusning, ingen mening med det som sker och ingen anledning att vara tacksam. Jovisst är jag fortfarande glad och tacksam för min familj, mina vänner, att jag har jobb och någonstans att bo och allt det där, men jag lyckas inte få det att räcka till för att driva bort det som känns jobbigt.

Det är alltså här jag behöver hjälp. Har ni några knep att ta till när det känns hopplös? När de positiva tankarna inte vill infinna sig? I så fall vill jag gärna veta - för jag VILL må bättre, helst NU!

Ett annorlunda inlägg

Jag brukar ju ta ut diverse känslor här - av typen ilska, frustration, irritation, sarkasm och liknande. Som ni vet. Men ikväll är det andra känslor som finns närmast tillhands, så det blir lite annorlunda den här gången.

Ikväll är jag på promenad nedför minnesgatan. Ja, det uttrycket finns ju inte på svenska, men "a trip down memory lane" låter så bra, så jag önskar att det fanns en motsvarighet.

Ikväll är det nämligen exakt två år sedan den absolut värsta natten i mitt liv inleddes. Jag ska inte skriva så mycket mer om själva natten - inte ens tänka mer på den faktiskt. För smärtsamt fortfarande. Jag tror att jag upplevde det allra yttersta av mina fysiska och psykiska gränser. Jag vet med säkerhet att jag trodde att jag skulle dö. På fullt allvar.

Men, jag dog uppenbarligen inte. Snarare föddes jag på nytt, med nya insikter om mig själv, om själva livet. Och jag födde en son.

Imorgon förmiddag, kl 10:23 närmare bestämt, är det alltså två år sedan jag blev mamma. Det är två år sedan jag påbörjade en resa som knappast kan beskrivas i ett blogginlägg, men några tankar kanske jag kan lyckas få nedskrivna ändå.

Min son har - genom sin blotta närvaro - gjort så mycket för mig redan att jag aldrig kommer att kunna tacka honom tillräckligt. Han har öppnat en port till en ny dimension i mitt liv som jag inte anade fanns.

Ordet kärlek har fått en ny innebörd. Innan jag fick honom tänkte jag ibland att så kär som jag är i min man kan jag omöjligt bli igen. Jag hörde andra prata om kärleken till sina barn och beskriva den som något annorlunda, något helt annat än man upplevt tidigare och ja, sådär så att ingen som inte har barn kan förstå. Vadå, hur ska jag kunna älska en helt ny liten person bara sådär? Och tänk om han inte blir en person jag tycker om!? Han kanske har egenskaper eller gör saker som jag tycker jätteilla om!? Ja, kanske... men den här kärleken är ovillkorlig. Det är inte en person jag har träffat, lärt känna, upptäckt att jag trivs tillsammans med, som jag börjat tycka om och sedan blivit kär i. Det här är en person som jag älskar bortom all vett och sans, bortom alla ord som möjligen kan finnas eller uppfinnas, oavsett vem han är eller vad han gör. Han är så älskad man någonsin kan bli - för att han är just han. Det ska han aldrig behöva tvivla på - hur arg, besviken eller sårad jag än kan tänkas bli i framtiden kommer det inte att förändra det faktum att jag älskar honom lika mycket oavsett vad som händer. Och han ska alltid veta det.

Att älska någon så gränslöst innebär också att jag har fått närmare till mina andra känslor.
Glädje, till exempel - jag tror inte det har gått en dag utan att jag har skrattat åt något han sagt eller gjort, medvetet eller omedvetet från hans sida. Ingen hade sagt till mig att det var så roligt att ha barn! Många hade beredvilligt berättat för mig - helt oombedda - hur jobbigt allting är, hur livet förändras och aldrig blir detsamma igen, hur man inte kan göra det eller det längre (sova länge, gå på bio, äta i lugn och ro osv osv). Och när jag då frågade varför de hade mer än ett barn om nu allt var så hemskt kom automatiskt: jooo, men det är underbart också. Men ingen pratade om hur roligt det är.

Jobbigt - ja, det är klart att det är! Det är en jättejättejätteomställning att plötsligt inte vara två vuxna med någorlunda full kontroll på tillvaron, utan att ha en person som styr precis allt genom sin blotta existens. Mat- och sovvanor förändras, spontanitet försvinner, rutiner och tider måste hållas och passas. Barnet kräver ständig uppassning från första sekunden och man kan inte längre sätta sina egna behov främst, men vet ni vad?

Det gör mig inget! Det är inte bara mitt liv som inte är detsamma - jag är inte heller densamma som förut. Den där gränslösa kärleken gör att det inte ens känns som en uppoffring. Visst är det jobbigt med vaknätter, med bajsblöjor, med trots och skrik, men det går över i samma stund som det kommer en liten hand och trevar efter min, ett leende som säger mer än tusen ord, eller av att jag bara tar ett steg tillbaka och betraktar den där fantastiska lilla skatten som jag har fått äran att ta del av och ta hand om. Det är en ära, en förmån som jag gör mitt bästa för att förvalta varje dag.

När jag ser världen genom min sons ögon ser jag en annan värld än den jag har blivit så van vid. Allt är nytt och ska upptäckas. Det gäller materiella ting såväl som relationer och känslor. I hans ögon är jag inte den jag var innan han föddes. Jag är hans mamma, jag är en oerhört viktig person i hans liv och han älskar mig för det. Måtte jag aldrig svika hans förhoppningar om mig, eller ge honom anledning att tvivla på mig. Det kan jag bara inte, jag är skyldig honom allt han förväntar sig av mig. Han är inte skyldig mig någonting, men jag är skyldig honom desto mer. Och det känns inte ens betungande - stort och allvarligt visserligen, men samtidigt spännande och ärofyllt. Han har öppnat mina ögon för min inneboende kraft - jag kan, jag lever upp till rollen. Visst gör jag säkerligen en del fel - som alla föräldrar - men jag reflekterar och jag gör det jag tror är bäst vid varje givet tillfälle. Jag kan bara hoppas att det räcker. Jag vet att jag inte kan göra allt för honom - och jag ska nog inte det heller. Jag är ödmjuk inför min uppgift, och vet att jag gör och kommer att göra fel, men i grunden hoppas jag att det ska räcka ändå.

Under de två gångna åren har jag blivit mer öppen, mer inkännande, mer tålmodig, mer känslosam, livligare, gladare och starkare. Men också mer sårbar, det följer liksom med. Tanken på att något skulle kunna hända är... inte möjlig att tänka hela vägen ut. Men det är en risk som finns där, en risk som följer med beslutet att släppa in en person i sitt liv som man ska komma att älska så mycket.

Jag vet inte om något jag har skrivit har varit begripligt. Det känns inte så, det känns som att jag bara har öst ur mig utan att tänka alltför mycket på röd tråd och liknande. Men jag struntar i det nu.

Till min son: lilla älsklingen, tack för att du valde just mig till din mamma. Tack för att jag får ta del av ditt liv och vara en så viktig person i det. Tack för vad du gör med mig. Tack för att du är du.

Den här texten säger inte allt, men den beskriver precis hur jag känner när jag tänker på dig just nu när du ligger i din säng och sover, och hur jag har tänkt vid så många tillfällen tidigare: http://www.youtube.com/watch?v=MhYs4Ojlt_0