Om monarkin och Det Kungliga Bröllopet

Som alla vet - alltså alla som möjligtvis kan tänkas läsa den här bloggen - så var det Kungligt Bröllop här i landet i lördags. Vår kronprinsessa gifte sig och landet blev en prins rikare.

Jag är emot monarkin. Jag är inte inte speciellt intresserad av bröllop där jag inte känner åtminstone halva brudparet. Jag är dessutom okvinnligt ointresserad av glitter, glamour, flärd och vackra klänningar och smycken.

Så därför bojkottade jag tv-sändningen? Nej, jag såg vigselceremonin och tittade dessutom sporadiskt under kvällen. Jaha, varför då då?

Jag hade inte tänkt titta, men nyfikenheten tog överhanden. Jag ville se hur ett så stort bröllop ser ut. Jag ville kunna delta i diskussioner efteråt. Jag ville vara insatt. Jag ville se om/hur deras vigselceremoni skilde sig från min egen.

Jag ville även att min son skulle titta, för det kan ju tänkas att han i framtiden kan tycka att det är kul att kunna säga att han såg när den (förmodligen) då regerande drottningen gifte sig. Jovisst, det gick ju bra. När vi började titta gled en svart veteranbil upp framför kyrkan för att lämna av kronprinsessan. "BIL!!" utropade min son glatt och sprang fram till TV:n för att peka. Sedan försvann bilen och även hans intresse. Åter till Duplo. Jaha, så var det med det.

Jag satt kvar och tittade, och tyckte till en början att det var precis så skrattretande löjligt som hela monarkin är. Alla dessa människor, utspökade som om de spelade teater på 1800-talet. Alla dessa högtravande högtidliga gester och ritualer. Hur håller de sig för skratt? Och fyra präster framme vid altaret - varför i hela friden måste de vara fyra? Vi hade en präst på vårt bröllop och han klarade det utmärkt på egen hand.

Okej, sedan grät jag en tår eller två när de sa ja till varandra och utbytte ringar och löften. Dels för att det påminde mig om när jag stod i kyrkan med mitt livs kärlek, dels för att det strålade äkta kärlek och lycka om brudparet. Kärlek mellan två personer är alltid fint, oavsett vilka de är. Så ja, det berörde mig.

Sedan var det ju då middagen och alla talen som jag var nyfiken på, men jag stod inte ut så länge. Jag kunde inte för mitt liv uppbåda intresse nog för att sitta kvar när gästerna travade in i lokalen och varenda en kommenterades av vilka-det-nu-var i TV. "Här kommer den och den, med en klänning av bla och bla, helt olik den hon hade på x's bröllop" JAHA? Jag har aldrig kunnat och kommer aldrig att kunna bry mig om sådant. Avstängningsknappen vann. Därför missade jag talen.

Följande morgon var min startsida på Facebook överfull av kommentarer om hur mycket mina kvinnliga vänner har gråtit till prins Daniels tal till sin hustru. Nyfikenheten igen. Det måste jag höra! Jag hade knappt hört honom prata tidigare, så det var lite spännande. Och oj... vilket tal! Så mycket äkta känslor, så intimt och vackert. Det var som om han talade enbart till sin hustru och inte inför miljoner åskådare, som om han var vilken man som helst som just gift sig med sin stora kärlek. Jag blev djupt imponerad och berörd, och tårarna rann.

Okej. Jag bevittnade delar av prinsessbröllopet. Jag till och med berördes av vissa saker. Jag fick en positiv bild av vår nye prins.

Men det förändrar inte min grundinställning. Aftonbladet.se frågar idag sina läsare: "Hur är din syn på kungahuset efter bröllopet?". Öh, den är precis som tidigare. Varför skulle något ha förändrats för att kronprinsessan har gift sig? Eller för att jag fick vara med och se på?

Jag är emot monarkin.
Jag tycker att den är odemokratisk, förlegad, löjeväckande, dyr och bara allmänt onödig.
Jag tycker inte att personerna i kungafamiljen är något speciellt. Deras meriter är att de har fötts alternativt gift in sig i en viss familj. Jaha, varför motiverar det en särställning utan dess like?
De är representanter för Sverige - visst, men det hade en demokratiskt vald kung eller president också varit.
Det finns en lång historia och tradition bakom kungahuset - ja, men allt som är gammalt är inte bra. Det finns historiska rasmotsättningar också, ska de få finnas kvar för att de "alltid har funnits"?
De är ju så trevliga personer - ja, säkert. Och? Jag känner många trevliga personer, men jag vill inte ge alla dem en sådan särställning som vår kungafamilj har.

Prinsessbröllopet gjorde mig inte mer positiv till monarkin. Inte mer negativ heller, för den delen. Ett enormt överdådigt påkostat bröllop är vad man kunde förvänta sig när nu läget är som det är, när en familj i Sverige står så högt över alla andra.

Jag kan bara inte se upp till eller beundra personer med ärvda titlar. Det fungerar inte så. Jag kan inte tycka att de är något speciellt, eller förtjänar att behandlas annorlunda än alla andra. Jag har inget emot de enskilda personerna - jag känner dem inte och kan således inte ha någon åsikt om dem som personer. Det är rollerna jag vänder mig emot.

Är jag avundsjuk? Ja, ibland. I ett par sekunder kan jag vara avundsjuk när jag ser prinsessorna som alltid är snygga, som alltid får allt serverat, som alltid är påpassade, som inte får staka ut sin framtid själva... vänta lite nu. Nej, just det. Det är ingen lyx de lever i. De lever med fullständigt orimliga krav, bara för att de har den roll de har. Som de inte har valt själva. Som de visserligen kan avsäga sig, men de lär knappast försvinna in i anonymitet ändå. Nej tack, jag vill inte byta!

Tycker jag då synd om dem? Nja. Jo, egentligen, men de som är födda in i kungahuset känner inte till något annat liv. De vet inte hur det är att leva som en fri människa.
Däremot tycker jag till viss del synd om vår nye prins. För att han blev kär. Han blev kär i en kvinna. Hon råkade vara kronprinsessa, och hans liv blir sig aldrig mer likt igen. Han valde att ta steget in i den här cirkusen, och han gjorde det för kärleken. Det kan inte ha varit ett lätt eller självklart val. Men han gjorde det. Det är modigt. Det är imponerande. Det är möjligen något jag kan beundra. Det enda i sammanhanget.

Kan man? Ja, det kan man!

Kan man återuppta en blogg man inte skrivit i på nästan ett år?
Ja, det kan man. Om man kommer ihåg sitt inloggningsnamn och lösenord.
Det gjorde inte jag, men jag lyckades återställa och ändra och greja så att det blev som jag ville. Så nu är jag tillbaka.

Kan man stå för det man skrivit för knappt ett år sen?
Ja, det kan man. Eller borde kunna i alla fall. Man tyckte ju så då, ingen idé att förneka det. Man hade kanske uttryckt sig annorlunda idag, men det är ju bara en fråga om utveckling i så fall - och utveckling är aldrig av ondo.
Jag står för det jag har skrivit här tidigare. Jag är till och med stolt över det! Jag hade faktiskt glömt bort min blogg och därmed även inläggen. Nu läste jag igenom mina tidigare inlägg och blev riktigt nöjd över vad jag hade presterat!

Får man säga så?
Ja, det får man.
Jag brukar få höra att jag är bra på att skriva, men har inte kunnat bedöma det själv tidigare. Nu läste jag mina texter liksom utifrån, som om de var skrivna av någon annan, och då slogs jag av att det ju är bra skrivet! Det var en go känsla, med inslag av det lite förbjudna. Ni vet, man får ju inte tycka att man själv är bra på något. Och om man nu till äventyrs tycker det så får man i alla fall inte säga det! Skitsnack, säger jag! Det får man visst det! Självförtroende är inget negativt, tvärtom! Jag skulle kunna utveckla det resonemanget mer, men det har jag inte lust med just nu.

Vad ville jag säga med det här inlägget då? Tja, inte mycket egentligen. Jag är tillbaka, det var mest det.

Välkomna tillbaka, gamla läsare. Om ni finns.
Välkomna, nya läsare. Om ni finns.

Blogga på arbetstid

Men sitter du och bloggar mitt på ljusan dag? På arbetstid? På kontoret?

Ja, det gör jag. Hyfsat öppet och ogenerat dessutom. Det är inte så att jag skyltar med det, men går någon förbi så ser de min skärm och därmed min blogg.

Varför då?

Jo, det förhåller sig nu på det viset att jag har ett jobb men inga arbetsuppgifter. En anställning men ingen tjänst. Helt enkelt - inget att göra!

Jag jobbar på ett stort företag. Ett av Sveriges största faktiskt. Jag ska inte nämna namnet här, men det är ett som varje svensk känner till, från min 4-åriga granne till min 95-åriga mormor (ja, när hon levde då). Men hur många svenskar vet hur det företaget drivs? Hur de tar hand om sina anställda?

Mycket har hänt medan jag var föräldraledig och inte mycket är på plats än. Den där omorganisationen som skulle träda i kraft först 1 januari 2009, sen 1 juli 2009 är nu flyttad till 1 oktober 2009. Jag sätter inga pengar på att den är klar då heller faktiskt.

Detta, vid sidan av neddragningar hos kunder och hysterin i världen i stort har gjort att jag liksom har hamnat utanför. Tillbaka i tjänst, men utan tjänst. Eller nåt.

Min närmsta chef gör vad hon kan, ingen skugga på henne, men det är så trööööögt i så stora organisationer. Tiden går och inte mycket händer. Och här sitter jag och kostar pengar - pengar som är en bristvara i de flesta företag idag.

Visst, man kan tycka att det skulle vara skönt att sitta här och slösurfa, blogga, fika länge och liknande samtidigt som man uppbär en lön som är betydligt högre än den de som verkligen gör nytta i samhället har: lärare, sjuksköterskor, vårdbiträden och många fler.

Ja, det var skönt - första dagen. Lite mjukstart sådär. Men nu leder det till en stress utan like - och det är ändå bara sista dagen i första veckan. Ska jag ändå tvingas vara här vill jag göra någon nytta. Hemma finns min man och som som ägnar dagarna åt lek och bus. Och här sitter jag, till ingen annan nytta än att få ett lönebesked med ett saldo högre än noll vid slutet av månaden.

Men att vara här kommer jag inte undan. Stämpelklockan på väggen ser till att jag inte kan smita. Nu strider det ändå mot min moral att göra det - i vanliga fall, men nu vete f*n. Rapportera min tid på "wait for work" kan jag väl lika gärna göra hemma? Med mailboxen öppen och telefonen inom hörhåll - ifall det skulle dyka upp något. Så gör ju politikerna, har jag hört. Och hur många höga chefer? Särskilt en solig sensommarfredag som denna.

Så därför bloggar jag på jobbet. Att gå igenom intranätet och uppdatera mig har jag gjort. Skrivit den obligatoriska utvecklingsplanen har jag gjort (ett skämt förresten: det enda affärsmål jag har är ju att få ett uppdrag). Genomgått alla någorlunda användbara webbaserade internutbildningar har jag gjort. Läst Aftonbladet framänges och baklänges. Genom bloggen håller jag i alla fall hjärnan igång.

Jag har tydligen ett visst ansvar för att själv hitta ett nytt uppdrag. Jaha, hur då? Ja, jag har pratat med alla jag känner här på företaget och beskrivit min situation. Men de sitter inte i beslutsfattande positioner direkt. Så kvarnarna ska mala... och det tar tid! Jag kan inte annat än vänta.

Om nu någon representant för min arbetsgivare läser här och identifierar mig - välkommen att ge mig en reprimand för mitt bloggande om du finner det lämpligt. Men ännu hellre: se över företagets rutiner för hur anställda behandlas. För när konjunkturen vänder sticker kompetensen, var så säker! Och vänder gör den. Jag vet inte när, men jag vet att.

Kvinnofälla? Ja tack!

Det är tydligen en kvinnofälla att tillbringa dagarna med sitt eget barn.

Japp! Man kommer efter på arbetsmarknaden, man får ingen pension, man träffar inga andra vuxna, man får ta allt ansvar i hemmet, man får ingen stimulans och utveckling, man gör inget meningsfullt och så vidare och så vidare. Känns argumenten igen?

Okej, låt oss nu granska de här påstådda sanningarna närmare, från ett annat perspektiv än det vanliga PK-tjötet. Jag har nyligen återgått till arbetet efter de bästa 14 månaderna i mitt liv och känner verkligen inte igen mig i det som verkar vara norm!

Kommer efter på arbetsmarknaden - ja, det kanske man gör. Men är det så viktigt att hålla sig uppdaterad med precis allt då? Kan man inte ta igen det om/när man börjar jobba. Jo oftast, tror jag. Det händer inte så mycket på arbetsplatserna runtom i landet som man skulle kunna tro! Själv är jag som sagt just tillbaka efter drygt ett år, och inte känner jag mig speciellt mycket efter nu. Inget som inte går att ta igen på någon vecka.

Pensionsinbetalningarna - det går att ordna på annat sätt. Det går faktiskt att skriva över delar av sin pension på någon annan, något som få verkar veta om. Och så finns det ju privata alternativ.

Träffar inga andra vuxna - hursa? Jag kan träffa precis vilka andra vuxna jag vill när jag är hemma. Personer jag själv har valt att umgås med, inte påtvingade arbetskamrater. Nu vet jag att en del av mina arbetskamrater läser här, och jag menar inget ont om er - jag gillar er, faktiskt! Men ni är några få undantag. Och er har jag ju dessutom träffat när jag var hemma! Så, vad är problemet? Kan folk inte ta sig för något som inte tvingas på dem? Har de inga andra sociala kontakter än på jobbet? Tragiskt, i så fall!

Ta allt ansvar i hemmet - det tror jag är något som kvinnor (de som klagar över det alltså) gör självmant. Alltför många gånger har jag hört kvinnor klaga över hur lite deras män "hjälper till" för att lite senare berätta hur kass deras man är på att tvätta t ex. Ja, konstigt att han aldrig gör det då, om du står bakom axeln och vakar som en hök?! Det kan få vem som helst att tröttna. Och, eftersom övning ger färdighet lär han ju aldrig bli bra på det då heller! Dessutom går det utmärkt att dela upp ansvaret även om en är hemma på dagarna och en jobbar. Allt annat är lathet, alternativt kontrollbehov, och skitsnack!

Ingen stimulans och utveckling - tillåt mig gapskratta! Jag har aldrig fått så mycket stimulans och utvecklats så mycket på så kort tid som det senaste året! Barn är fantastiska på att utmana ens egen verklighet och få en att tänka efter och se saker annorlunda. Och jag säger bara ansvar och konflikthantering, det är idel träning på dessa!

Inget meningsfullt - nähä? Vad är det som är meningsfullt då? Att sitta på ett kontor framför en dator och mata in siffror? Springa på möten med en bunt papper i ena handen och en kaffekopp i den andra och se viktig ut medan man kväver sina gäspningar? Eller att vara hemma och umgås och ta hand om det liv man själv har skapat? Tja, jag vet ju vad jag tycker. Visst finns det meningsfulla jobb också: vård, skola och omsorg till exempel, men nog sätter alla den egna familjen först när det kommer till kritan?

Vad jag vill ha sagt är att den här så kallade kvinnofällan skulle jag med glädje sätta mig i! Jag kan inte se något mer meningsfullt, belönande och stimulerande än att umgås med och ta hand om mitt eget barn. Som jag själv har valt att sätta till världen! Jag har valt att förändra mitt liv för alltid. Jag visste att det skulle bli så, men kunde omöligt föreställa mig omfattningen av det. Trots det har jag ett ansvar, eftersom det var mitt val.

Jag har fått många kommentarer om att "det är så sköööönt att börja jobba igen, man får sitta still, man får gå på toaletten ifred, man får äta upp sin mat" med mera.

Sluta! Det är inte ett dugg skönt!

Det är tortyr att lämna dem man älskar mest i hela världen tidigt på morgonen och återvända sent på eftermiddagen, för att sitta hela dagen och längta och ägna sig åt något som känns helt meningslöst. Att få rapporter under dagen om hur roligt och mysigt de har, och mms-bilder på bus och upptåg den lille tar sig för. Jag vill vara där, jag vill vara med! Jag vill inte vara någon han träffar ibland. Jag är hans mamma, det är emot naturen att jag ska lämna honom! Ja, han är hemma med sin pappa, och ja, hans pappa är en lika bra förälder som jag och ja, de har det bra tillsammans och ja, de behöver sin relation också. Men båda två behövs ju!

Många säger också att de blir så trötta av att "passa" sitt barn hela dagarna, den lille/-a har ju sån energi så man får ju inget annat gjort!

Okej, men vad är det för något annat man ska få gjort då?

Diska och hänga tvätt? Det kan man göra senare på kvällen, när barnet sover eller när man är två vuxna hemma.
Sitta framför datorn? Ja, men för vems skull är du hemma då?

Passa på att hänga med på upptågen, lär känna och umgås med ditt barn. Ditt barn! Som du har satt till världen, förhoppningsvis för att du vill vara med honom/henne, inte för att han/hon är en belastning som ska lämnas i någon annans omsorg så snart som möjligt så att du kan gå ut i "verkligheten" och se viktig ut.

Du är viktig för ditt barn! Viktigare än vad du är på nästan vilken arbetsplats som helst faktiskt! Och du får mer tillbaka från ditt barn än vilka arbetsgivare och kolleger som helst! Barn är ingen belastning som står ivägen för ditt liv. De som anser det tycker jag oerhört synd om! Och de verkar vara några stycken, av det allmäna gnället att döma. Jag kommer aldrig att förstå de som väljer att ha barn men gör allt för att slippa dem så mycket som möjligt.


Nej, ni kan aldrig övertyga mig om att det är bättre/skönare/roligare/whatever att jobba. Det gör jag bara för att jag måste.

För, vi har ju problemet i ekvationen, det som kallas ekonomi. Jag är verkligen inte en person som tycker att "samhället" (dvs ni andra) ska betala mina levnadskostnader! Ni som känner mig vet det. Jag är oerhört tacksam över till exempel den föräldraförsäkring vi har i Sverige och skulle aldrig få för mig att klaga på hur lite pengar Försäkringskassan ger när jag är föräldraledig. Jag jobbar för att försörja mig och min familj och jag ser ingen annan lösning.

Jag är alltså inte ute efter att få vara hemma och inkassera pengar varje månad från statskassan.
Det jag vill är att belysa de här aspekterna jag så ofta får höra men inte alls instämmer i.

Inte heller menar jag något ont mot alla dem som, i likhet med mig, måste lämna sina barn för att jobba. Jag vet, det är ju så det ser ut! Vi kan inte alltid välja. Men är det rätt? Nej, något är fundamentalt fel. Felet är inte att vi rättar oss efter den verklighet som råder, felet är att den är som den är.

Det kan inte vara meningen med livet att jobba 8-5, med tillägg för lunch och resor till och från jobbet, lämna gråtande barn till barnomsorg och bara träffa dem på stressiga sena kvällar och två dagar på helgerna.

Kom inte och säg att det är bättre att jobba än att umgås med sina egna barn! Det enda som är bättre är att jag får lön och inte parasiterar på samhället. Istället prostituerar jag mig och utför tjänster åt någon annan för pengar.

Fejkad död?

Michael Jacksons mest hängivna fans hoppas och tror att han fortfarande lever, och letar ivrigt efter bevis för att så är fallet. Det är naturligt. När någon man älskar - eller som i det här fallet: är besatt av - dör, är det klart man förnekar att det skulle ha hänt och griper efter halmstrån som intygar motsatsen.

Men. Som "bevis" för att the King of Pop skulle ha fejkat sin bortgång nämner nu min favorit på listan över (inte så) tillförlitliga källor - Aftonbladet - filmen som visar den inlindade kroppen föras bort med helikopter. Tydligen ska man kunna se kroppen resa sig upp inne i helikoptern. Själv kan jag inte se det, men döm själva: http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article5447370.ab

Okej, om vi nu tar och resonerar lite logiskt kring det här. OM det nu skulle vara så att MJ har fejkat sin död... Jag har hängt med för dåligt för att ha en kvalificerad gissning i fallet. Skyller på att jag befann mig på öppet hav och att sateliterna som tog in CNN försvann utom räckhåll strax efter att nyheten kom. Eller att jag inte bryr mig särskilt mycket. Eller båda. Men åter till ämnet.

Om han, eller vem som helst för den delen, skulle vilja fejka ett uttåg ur denna världen av någon outgrundlig anledning - hur skulle det vara enklast att göra det?

Att låta sig lindas in i liksvepning, bäras på bår från huset in i en ambulans och sedan vidare ombord på en helikopter, som flyger iväg med öppna dörrar så att alla människor med en morbid nyfikenhet (dvs alla människor) kan fortsätta följa ekipaget, och väl på plats där inne plötsligt resa sig upp med svepning och allt?

Låter det som den smidigaste lösningen? Eller låter det enklare att helt enkelt stanna kvar hemma (möjligen i sitt syretält) tills medieuppbådet har lagt sig, och helt enkelt skicka iväg en docka inlindad i vita lakan. Eller en trästock eller sten eller lerklump eller vad som helst. Fast docka, ja det är ju ganska likt originalet i det här fallet. Men min poäng är, som ni säkert förstår, att teorin om liket som reser sig är - minst sagt - långsökt. För varför skulle man krångla till det på det sättet?

Så, vad är då troligt i det här fallet? Jag kan tänka mig tre förklaringar:
1. Liket i säcken rör sig inte alls. Fansen ser det de vill se.
2. Liket i säcken rör sig för att båren står ostadigt i helikoptern. Eller annan naturlig förklaring.
3. Liket i säcken är fejkat. Men det är inte MJ som ligger där, utan en skådis, inhyrd för att starta just liknande spekulationer, medan MJ faktiskt ligger stendöd på annan plats. Varför och vem som skulle tjäna på det vet jag inte, men fortsätt gärna spekulera själva. Jag kanske gör det senare om jag orkar. (Det är fortfarande för varmt)

DET ÄR FÖR VAAAAAARMT!

Jag tycker riktigt illa om värme. Jag mår inte bra av den, kan inte tänka, inte fungera alls.

Jag klagar på värmen så mycket jag bara orkar. Och nu ska vi fastslå en sak: man FÅR klaga på värmen!!!

Jämt och ständigt stöter jag på folk som säger "Ååååh, det är så varmt... men man ska ju inte klaga!" Varför inte då? Varför är det mer legitimt att klaga på kyla än på värme? Är det för kallt kan man ju klä på sig, men när det är för varmt kan man inte klä av sig mer än alla kläder - och inte ens det om man är bland folk.

Sverige är inte gjort för sådan här värme. Eller, den svenska arkitekturen är inte det. Väldigt få ställen har AC. Knappt något bostadshus har det. Och husen är så förbannat bra isolerade (vi gillar ju inte kyla) så värmen går ju aldrig ur. Vad ska man ta sig till? Fläktarna är på för fullt, fönstren är vidöppna, men det enda vi får ut av det är förkylningar och insektssvärmar inomhus.

Jovisst är det trevligt med sol och sommar. Men vart tog lagom vägen? Bor vi inte i Landet Lagom? Varför då inte lagom varmt?

Jaha...

Då har det här blivit ännu en blogg.

Ännu en av de där bloggarna som börjar så entusiastiskt och sedan alldeles kommer av sig.
Tror jag att man får läsare då?
Tror jag att folk kommer tillbaka igen och igen och igen om de alltid möts av samma inlägg - det som skrevs för två veckor sen?

Nej, det tror jag inte.

Men, ibland händer det där man retar upp sig på hos andra. Ibland knackar det på ens egen dörr och man tvingas stå där med två val:
1. Förneka - "Nääääää, så har jag aaaaaaldrig sagt... Inte skulle väl jaaaaaag?"
2. Erkänna - "Yes, I screwed up, jag är medveten om det och jag har ambitionen att göra något åt det. Kanske blir jag lite mer ödmjuk på kuppen också!"

Jag kan direkt peka ut ett antal personer som skulle välja alternativ 1.
Jag väljer dock nr 2.

Erkänner. Men medge att det gav bränsle till ännu ett blogginlägg!? Den här gången med kängan riktad mot min egen bakdel förvisso, men det är kul det med! Och kanske blev någon förvånad?

Men mer ödmjuk - njae det vet jag inte. Inte i den här bloggen i alla fall. Den är inte till för sådant trams ;-)