Hockey-VM

Jag konstaterade ju i ett tidigare inlägg att det bara är jag i Sverige som följer VM i ishockey. Nu ska jag utveckla det lite närmare.

Det finns ett antal åsikter om detta världsmästerskap som kommer igen varje år vid samma tid, både i massmedia och bland folk i övrigt:

"Hockey såhär års!? Det känns helt fel! Totalt ointressant!"
"Äh, de bästa spelarna är ändå inte med."
"Äh, det är ju bara ett hopplock av individuella spelare, inget riktigt lag!"
"Nu har så många proffs tackat nej, så nu lär det ändå gå åt pipan för Sverige."

Så låter det alltså i inledningen till hockey-VM, det vill säga i mitten av april ungefär. Låt mig då besvara dessa åsikter:

Ja, hockey spelas även såhär års. Varför VM ligger så sent på våren har såklart sin förklaring i NHL. De har mycket att säga till om, gubbarna over there, och självklart vill de att Stanley Cup störs så lite som möjligt. Därför går VM precis i sluttampen av nyss nämnda turnering.

Och vadå inte intressant såhär års? Är man intresserad av att titta på ishockey spelar det väl ingen roll om träden utanför fönstret är snötäckta eller har späda ljusgröna löv på grenarna? Dessutom, nu kommer ett chockerande avslöjande: man spelar inomhus! Oavsett när på året det är! Årstiden har alltså ingen betydelse! Friidrott däremot, har en utomhus- och en inomhussäsong, men ingen klagar. Fotboll spelas i princip året om, men ingen klagar. Hockey är underhållning för oss som gillar det, oavsett årstid, deltagare och resultat. Faktiskt.

De bästa spelarna är inte med, nej. Det beror på det jag skrev om NHL, att VM går just i slutet av deras säsong. Inte efter att den är avslutad. De bästa spelarna, får man förmoda, finns i de bästa NHL-lagen, och de är fortfarande kvar i turneringen. Alltså, inget VM för dessa herrar.

Ett hopplock av individuella spelare - ja, det är det. Och ja, de har svårt att hitta varandra i de första matcherna. Då är det väl tur att VM består av så många gruppspelsmatcher att de hinner spela ihop sig under turneringens gång?

Proffs som tackar nej finns det varje år. Även de som är utslagna ur Stanley Cup. Förmodligen är de trötta, slitna och kanske skadade och vill passa på att vila upp sig inför nästa säsong. Ja, men då är det väl bra att de inte är med i VM. Bättre då att platserna går till hungriga, spelsugna killar!

Detta var alltså innan VM startar. Ointresset är nästan totalt i nationen, och det rapporteras endast pliktskyldigt. Men, så händer något! Det börjar gå bra för Sverige! Vi går till kvartsfinal och till och med semifinal! Ja, då heter det plötsligt "vi". Och det där med hockey-VM är kanske inte så dumt ändå - heja Sverige! Gud så bra vi är! Det tidigare så nedskrivna och dissade laget som är fullt av individualister men inte de allra bästa, höjs plötsligt till skyarna. Åh vilket bra lag Bengt-Åke har tagit ut i år! Jomenvisst, nu är alla hockeyfans, hockeyexperter och patrioter.

Sedan kan det gå som i år. Sverige förlorar semifinalen. Mot ett bättre lag, absolut. Men kämpade gjorde de, det kan jag intyga. Och, som en okänd klok på bänkraden bakom mig i Scandinavium förra säsongen, sa: "Det är okej att inte vinna. Men det är inte okej att inte kämpa!". Detta sades då laget i fråga varken vann eller kämpade, men så var det inte i det här fallet.

Vad händer då? Jo, nu svalnar intresset fortare än en grillad biff på tallriken en alltför kall midsommarafton. Plötsligt var det bara guld som räknades. Nu har de förlorat. "De", inte "vi".

Jag säger såhär: hellre ett vunnet brons än ett förlorat guld! För går man till final - ja, då är det bara guld som räknas. För några år sen hände just det att Sverige förlorade i finalen. En klämkäck reporter vände sig då till expertkommentatorn Niklas Wikegård och försökte se det från den ljusa sidan att man ändå vunnit silver och det kunde man som spelare väl ändå vara glad för? Wikegård svarade då: "Ja, på sikt kanske. Men just nu, då kan man ta den där silvermedaljen och stoppa upp någonstans." Så känns det nog. Däremot ett brons, det vinner man.

När jag skriver detta är det bara minuter kvar till nedsläpp i just bronsmatchen mellan Sverige och USA. Så jag vet inte än om det blir ett vunnet eller förlorat brons. Men skulle det nu inte gå vägen idag så säger jag såhär: att vara fjärde nation i världen är väl inte så illa av ett litet pluttigt land som motsvarar 0,088 % av jordens yta och 0,139 % av dess befolkning?