Hos gynekologen

Jag råkar tillhöra den delen av befolkningen som då och då måste besöka en gynekolog. Det ger upphov till en del funderingar. En av dem tänkte jag skriva om. Även ni som aldrig har besökt och aldrig kommer att besöka en gynekolog kan fortsätta läsa. Om ni törs!

En av de vanligaste gynekologbesöksfunderingar jag har hört är: strumporna på eller av? Det har jag aldrig funderat över. Jag vet faktiskt inte ens om jag tar av mig strumporna eller ej. Jag tror inte det. Varför skulle man, liksom? Det är ju inte fötterna som ska undersökas.

Nej, det är inte den funderingen jag ska ta upp, utan något helt annat.

Besöket brukar börja med att man sitter vid doktorns skrivbord och pratar en stund om anledningen till att man är där. Sedan kommer orden "då går vi in i det andra rummet och undersöker!"

"Det andra rummet" består av en mängd apparater och utrustning, en stark lampa och en mycket speciell stol mitt i rummet. Ja, ni vet vilken sorts stol jag menar! Sen kommer det intressanta: i ett hörn av rummet finns ett skynke som går att dra för, med en liten bänk och några krokar bakom. Dit förväntas man gå och klä av sig på underkroppen. Ja, såklart! Man vill ju inte visa sig naken för en vilt främmande människa!

Eller... vänta lite nu... Jag ska klä av mig bakom ett skynke, för att... ja, varför i hela friden då?

Jag menar, när avklädningen väl är klar ska jag dra undan skynket och promenera halvnaken genom rummet, kliva upp i stolen (det går inte att göra det snyggt, jag lovar!), sätta mig allra längst ut på kanten, luta mig tillbaka och slänga upp benen i varsin hållare. Fortfarande naken från höfterna och nedåt.

Men det stannar inte vid det! Sedan riktas både den starka lampan och doktorns ögon mot mina allra intimaste delar, och både plasthandskbeklädda fingrar och instrument körs in längre än jag någonsin har tillåtit någon annan att befinna sig. (Ok, min son då, men han var liksom inkapslad ovanför det området och tog inte den vägen ut.)

Okej. Avklädning bakom skynke, med full exponering efteråt? Varför?

Det är inte jättekul att visa sig naken för en främmande människa, det håller jag fullständigt med om. I gynstolen är det en sak, det är inte speciellt laddat i den situationen, då är det en läkare som gör sitt jobb. Jag är patient, och det är väl inte den roligaste sysselsättningen man kan ta sig för, men det måste göras.

Men... eftersom man tvingas klä av sig i det där hörnet blir det en väldigt avklädd promenad fram till stolen. Det tycker jag är jobbigt.

Jag kan inte för mitt liv begripa varför själva avklädningen ska vara så hemlig.
Vad är det man kan vilja dölja där?
Sitt kön? Nja, det kommer snart att visas upp ändå.
Sina orakade ben? Samma sak där.
Sina fula trosor? Varför valde man just det paret just den dagen då?

Lösningen? Klä av sig bredvid stolen och kliva direkt upp på plats. Kortast möjliga tid mellan påklädd och undersökning. Varför går det inte till så? Efter undersökningen kan man plocka åt sig sina kläder och gå in på toaletten, för efteråt finns det vissa skäl att vilja vara ifred en stund. Vissa kladdiga skäl, om man säger så. Men det förklarar inte avklädningen bakom skynket!

Eurovison Song Contest - en betraktelse efteråt...

Lördagskvällen då ESC gick av stapeln tillbringade jag hemma hos människor som ville beskåda det hela, så jag bestämde mig för att titta - av artighet och i studiesyfte.

Det föll sig dock så att vi hamnade i intressanta diskussioner så vi missade själva sångnumren. Det enda vi såg var faktiskt fyra femtedelar av röstningen (ungefärlig uppskattning). OH MY GOD!!! 42 länder skulle rösta. Det tog tid. Och var urtråkigt. Tills jag kom på att jag kunde roa mig på mitt eget sätt, det vill säga genom att ropa ut ett land när poängen presenterades. "Änd fajnaliiiii.... twelve påjnts goooooo tooooooo.... (dramatisk tystnad)" "Croatia", hojtade jag, när Serbien röstade. Och så vidare... Jag hade sällan fel.

Det var kul ett tag, men blev långtråkigt. Så jag började istället analysera det här med Norge. Nu har jag ju inte hört bidragen, så jag kan inte avgöra kvaliteten på Norges låt jämfört med andra, men jag har svårt att tänka mig att den skulle vara så exceptionell att den tilltalar 41 av 42 röstande länder (ja, säkert det 42:a också, men man får ju inte rösta på sitt eget bidrag).

Så vad handlar det då om? Ja, det är uppgjort förstås! Det är finanskris i världen, men vissa länder klarar sig alltid: de som har olja. Norge är det enda land i Europa som har olja. De har råd att anordna eländet nästa år. Alltså röstar alla på Norge för att slippa vinna själva. Logiskt, eller hur!?

Sverige då... Jo, jag hörde faktiskt La Voix nu. Och jag anser det vara en högst medelmåttig låt, men visst har kvinnan en otrolig röst. Men det hjälper inte, det är inte det som premieras i den här tävlingen - med all rätt, för det är ju melodifestival, inte sångfestival.

Plats 21 av 25... Kan vi lägga ner det här för Sveriges del nu då? Snälla SVT?

Fortsättning följer...

Nejdå, jag har inte övergett bloggen.

Det har kommit lite annat emellan bara, som en resa och en sjuk son.

Men när ni minst anar det är jag tillbaka med fler drypande inlägg!

HBT-festival

Det är HBT-festival i stan. Därför tänkte jag passa på att komma ut. Inte som i ut och få frisk luft, utan komma ut och erkänna min sexuella läggning.

Jag är heterosexuell.

Så, det kändes skönt att skriva det och bli av med bördan det har varit att hålla det inom mig.

Jag hoppas nu att ingen dömer mig efter detta, utan fortfarande ser mig som den person jag är, trots att jag älskar en man.

Min familj och mina vänner har ju förstås vetat om detta ett tag. Mina föräldrar fick veta det när jag var 16 år och presenterade min första pojkvän för dem. De reagerade inte speciellt mycket - de hade nog redan anat det. Planscherna på väggarna i mitt flickrum var ju mest på män. Jag har inte fått några negativa reaktioner från mina vänner heller. I och för sig har jag inte fått så många reaktioner alls, de flesta verkar bara tyst acceptera faktum.

Oftast är det helt OK att leva som straight i vårt samhälle. Men ibland känner jag mig diskriminerad, som till exempel nu när det är HBT-festival, eller när det är gaygala på TV. Jag känner inte till någon heterofestival eller straightgala. Det är så typiskt att bara vissa grupper ska uppmärksammas! Jag kan inte hjälpa att jag är attraherad av män. Det ligger i min natur, det är bara sådan jag är! Jag kan inte och vill inte ändra på det!








===========================================
För den som eventuellt inte uppfattar meningen med det här inlägget så ska jag förklara: jag tycker att fixeringen vid sexualitet har gått alldeles för långt!

Jag bryr mig inte det minsta om vem eller vad någon annan väljer att älska och ha sex med (ja, bortsett från när det sker med våld eller tvång då), så varför i hela friden ska det kommas ut och skyltas med att man är gay, bi, trans och allt vad det är? Och varför skulle det vara bättre eller sämre att vara på ena eller andra sättet? Ibland går det till överdrift så att man tror att det är avvikande att vara heterosexuell.

Det är lika fel att diskriminera åt vilket håll det än sker!

När ska folk sluta bry sig om vad andra har för sig i sitt privatliv?

Melodifestivalen / Eurovison Song Contest

Ja, jag är besviken på att Sverige gick vidare från semifinal till final.

La Voix är säkert en jättebra låt (jag har inte hört den) och Malena Ernman är säkert en jätteduktig artist (jag har inte hört henne), men det spelar ingen roll. Min förhoppning var att hon inte skulle ta sig vidare, för då kanske SVT nöje med herr Björkman i spetsen skulle tvingas inse att det här håller inte längre!

Melodifestivalen (som den numera heter i Sverige) och Eurovision Song Contest är inget annat än ett enormt slöseri med skatte- och licenspengar, som borde stoppas omedelbart!

Jag erkänner, jag var en ivrig anhängare på 80-talet och en bit in på 90-talet, från Carolas Främling 1983 till Jan Johansens Se på Mig 1995. Och lite sporadiskt därefter. Jag följde varje sändning med öronen på skaft och hyschade ilsket på den som vågade yttra ett ord under tiden. Det gällde både den svenska uttagningen och den europeiska finalen.

Så varför detta agg nu då? Jo, det har ju hänt saker sedan dess. Jag har blivit äldre och fått annan musiksmak, men det är inte det största. Själva tävlingen har förändrats så till den milda grad att den har blivit helt ointressant. Urvattnad, förutsägbar och urtrist!

Språkkravet är slopat.
Nu får alla sjunga på engelska om de vill, och de flesta gör det. Den nationella särprägeln är i princip helt borta.

Låtarna får spelas hur mycket som helst inför tävlingen.
Om man lyssnar på reklamradio ofta (vilket jag normalt sett gör när jag jobbar eftersom jag då kör bil alldeles för länge varje dag) hinner man tröttna på dem långt innan tävlingen är avgjord.
Dessutom leder det här till en massa skriverier, vadslagningar och annat som gör att utgången känns avgjord på förhand.

Folket får rösta.
Snälla... Lämna detta till dem som kan sin sak och vet vad kvalitet är. Hur många röstar verkligen på den bästa låten? Inte på artisten, inte på kläderna, inte på framförandet. Nu är visst juryn tillbaka, men inte med full makt. Att röstningen fortfarande finns kvar är naturligtvis för att den är så lukrativ för telebolagen och SVT. Det är ju inte precis vanlig telefon- och SMS-taxa.

Det har tillkommit (alltför) en stor mängd nya länder.
Visst är jag för staters frigörelse från förtryckarregimer och allt sådant, men för ESC är det inte en bra grej. Bara detta att man måste ha semifinaler är illa. Sen kompisröstningen och rädd-för-röstningen (alltså att man röstar på det land som har makt över en, för att visa sin underdånighet). Ja, det förekom kompisröstning på den gamla goda tiden också. Men då fanns det ett jugoslavien och ett ryssland. Inte en hel hög varianter av båda. FYROM och Moldavien och allt vad de heter. Det är charmigt, men tröttsamt i längden.

Den svenska uttagningen är uppdelad på flera deltävlingar.
Bara mer av samma sak. Det blir inte bättre för att vi får höra en större del av alla inkomna bidrag, de som förr sållades bort direkt. Det blir bara långtråkigt.

Det är liksom inte intressant längre. Det är för likriktat, för segt och inte minst alldeles för påkostat. Sverige är en av de största sponsorerna varje år, oavsett vilket land finalen går i. Och vad får vi för det? Inte ens en garanterad plats, som Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Spanien av någon outgrundlig anledning har, oavsett hur det gick för dem året före. Jag har inte hittat några uppgifter om hur mycket SVT pungar ut med varje år, men det lär vara en hel del.

Nej, skrota det hela, tycker jag, eller åtminstone plocka bort Sverige från det. Visst har vi väl annat att prioritera?

Något som skulle göra det lite mer intressant, om vi nu prompt ska vara med, det skulle vara att realisera Bert Karlssons förslag. Mycket kan man tycka om den karln, men nog vet han vad han pratar om när det gäller musikbranschen!

Han föreslår delfinaler i olika regioner i Europa - som en nordisk final, en balkanfinal och så vidare. Då kan varje region kompisrösta i lugn och ro, och sedan följer en europeisk final i lite mindre skala med bara ett bidrag från varje område. Då slipper vi de allra gräsligaste bidragen och då kanske man skulle orka lyssna igenom allt.

Till detta vill jag lägga: återinför en (1) svensk uttagning. Skippa allt ståhej runt omkring. Tagga ner. Hitta tillbaka till glädjen! Jag har läst ett otal artiklar om hur stressad Malena Ernman har varit den här veckan. Är det värt det? Christer Björkman säger nog ja. Jag säger nej.

Hockey-VM

Jag konstaterade ju i ett tidigare inlägg att det bara är jag i Sverige som följer VM i ishockey. Nu ska jag utveckla det lite närmare.

Det finns ett antal åsikter om detta världsmästerskap som kommer igen varje år vid samma tid, både i massmedia och bland folk i övrigt:

"Hockey såhär års!? Det känns helt fel! Totalt ointressant!"
"Äh, de bästa spelarna är ändå inte med."
"Äh, det är ju bara ett hopplock av individuella spelare, inget riktigt lag!"
"Nu har så många proffs tackat nej, så nu lär det ändå gå åt pipan för Sverige."

Så låter det alltså i inledningen till hockey-VM, det vill säga i mitten av april ungefär. Låt mig då besvara dessa åsikter:

Ja, hockey spelas även såhär års. Varför VM ligger så sent på våren har såklart sin förklaring i NHL. De har mycket att säga till om, gubbarna over there, och självklart vill de att Stanley Cup störs så lite som möjligt. Därför går VM precis i sluttampen av nyss nämnda turnering.

Och vadå inte intressant såhär års? Är man intresserad av att titta på ishockey spelar det väl ingen roll om träden utanför fönstret är snötäckta eller har späda ljusgröna löv på grenarna? Dessutom, nu kommer ett chockerande avslöjande: man spelar inomhus! Oavsett när på året det är! Årstiden har alltså ingen betydelse! Friidrott däremot, har en utomhus- och en inomhussäsong, men ingen klagar. Fotboll spelas i princip året om, men ingen klagar. Hockey är underhållning för oss som gillar det, oavsett årstid, deltagare och resultat. Faktiskt.

De bästa spelarna är inte med, nej. Det beror på det jag skrev om NHL, att VM går just i slutet av deras säsong. Inte efter att den är avslutad. De bästa spelarna, får man förmoda, finns i de bästa NHL-lagen, och de är fortfarande kvar i turneringen. Alltså, inget VM för dessa herrar.

Ett hopplock av individuella spelare - ja, det är det. Och ja, de har svårt att hitta varandra i de första matcherna. Då är det väl tur att VM består av så många gruppspelsmatcher att de hinner spela ihop sig under turneringens gång?

Proffs som tackar nej finns det varje år. Även de som är utslagna ur Stanley Cup. Förmodligen är de trötta, slitna och kanske skadade och vill passa på att vila upp sig inför nästa säsong. Ja, men då är det väl bra att de inte är med i VM. Bättre då att platserna går till hungriga, spelsugna killar!

Detta var alltså innan VM startar. Ointresset är nästan totalt i nationen, och det rapporteras endast pliktskyldigt. Men, så händer något! Det börjar gå bra för Sverige! Vi går till kvartsfinal och till och med semifinal! Ja, då heter det plötsligt "vi". Och det där med hockey-VM är kanske inte så dumt ändå - heja Sverige! Gud så bra vi är! Det tidigare så nedskrivna och dissade laget som är fullt av individualister men inte de allra bästa, höjs plötsligt till skyarna. Åh vilket bra lag Bengt-Åke har tagit ut i år! Jomenvisst, nu är alla hockeyfans, hockeyexperter och patrioter.

Sedan kan det gå som i år. Sverige förlorar semifinalen. Mot ett bättre lag, absolut. Men kämpade gjorde de, det kan jag intyga. Och, som en okänd klok på bänkraden bakom mig i Scandinavium förra säsongen, sa: "Det är okej att inte vinna. Men det är inte okej att inte kämpa!". Detta sades då laget i fråga varken vann eller kämpade, men så var det inte i det här fallet.

Vad händer då? Jo, nu svalnar intresset fortare än en grillad biff på tallriken en alltför kall midsommarafton. Plötsligt var det bara guld som räknades. Nu har de förlorat. "De", inte "vi".

Jag säger såhär: hellre ett vunnet brons än ett förlorat guld! För går man till final - ja, då är det bara guld som räknas. För några år sen hände just det att Sverige förlorade i finalen. En klämkäck reporter vände sig då till expertkommentatorn Niklas Wikegård och försökte se det från den ljusa sidan att man ändå vunnit silver och det kunde man som spelare väl ändå vara glad för? Wikegård svarade då: "Ja, på sikt kanske. Men just nu, då kan man ta den där silvermedaljen och stoppa upp någonstans." Så känns det nog. Däremot ett brons, det vinner man.

När jag skriver detta är det bara minuter kvar till nedsläpp i just bronsmatchen mellan Sverige och USA. Så jag vet inte än om det blir ett vunnet eller förlorat brons. Men skulle det nu inte gå vägen idag så säger jag såhär: att vara fjärde nation i världen är väl inte så illa av ett litet pluttigt land som motsvarar 0,088 % av jordens yta och 0,139 % av dess befolkning?

Irriterande reklam

Ja, jag vet... Det finns nästan bara irriterande reklam. Men nu tänker jag endast ta ett (1) exempel, eftersom jag inte orkar skriva mer ikväll.

Hockey-VM pågår (ja, det måste påpekas, för jag verkar vara den enda i Sverige som tittar. Mer om detta i ett senare inlägg.), och matcherna avbryts i tid och otid för reklam. Bara det i sig är ett sådant oskick att jag saknar ord för det, i alla fall ord som inte skulle bränna sönder kretsar i min rosa laptop om jag skrev dem. Jag blir så arg när jag tänker på det, så tangenterna hotar att flyga åt alla håll när jag frenetiskt hamrar på dem!

Det var dock inte själva reklamavbrotten i sig jag tänkte ta upp nu, utan en specifik reklamsnutt som visas i ett antal varianter. Och eftersom jag redan har fastslagit att ingen mer än jag tittar på matcherna, så ska jag kort berätta vad den går ut på:

Ett litet gäng övervintrade hippies, stereotypa töntar, långhåriga män, vadmannuvillkalladem, sitter i en bar och dricker öl. De frågar varandra saker som "du, skulle int' du vara med Lena hela kvällen?". Och svaren blir i stil med "Jooo... Men ja' ä' ut' å köp' sockär". Detta upprepas med lite variation på frågorna och svaren tills alla har redogjort för den lama ursäkt de har tagit till för att smita ut och ta en öl med grabbarna. Texten förkunnar sedan "Norrlands Guld - när du vill vara dig själv för en stund".

Jaha. Ska vi då analysera detta? Självklart, annars hade jag inte skrivit om det! Att "vara sig själv" innebär alltså att ljuga för nära och kära för att komma hemifrån?

Allvarligt, vad är det för män som porträtteras här?
Tofflar som är fjättrade i bojor av ondsinta pms-kärringar?
Omoraliska mesar som ljuger för sina närmaste?

Oavsett vilket, så framställs de inte i någon vidare trevlig dager. Och ölet då, är det ett öl för fegisar utan självkänsla?

Att "vara sig själv" tycker jag snarare skulle innebära att stå för det man tycker och tänker, att erkänna att man hellre vill ta en öl med grabbarna än att vara hemma med frun, gå på dop och vad det nu är de undviker i reklamen.

"Norrlands Guld - när du inte vågar stå för vad du tycker".
Inte lika säljande kanske?

Kommentarer

Nu har jag gjort det lite lättare att kommentera - man behöver inget fånigt konto!

Så varsågoda ;-)

Inatt jag drömde...

Jag funderar ibland över mina drömmar och deras eventuella betydelser. Jag har drömt sanndrömmar tillräckligt ofta för att vakna genomsvettig med hjärtklappning när jag drömmer att något hemskt har hänt.

Men en dröm som liknar den jag drömde natten till idag har jag inte varit med om förut.

Jag drömde att jag drömde om en tjej jag känner. Inte en nära vän, utan en jag träffar några gånger per år. Hon har kopplingar till händelser tidigare i mitt liv, men det hör inte hit nu.

I alla fall, jag drömde att jag drömde att jag träffade henne och det hände lite saker. Sen vaknade jag - i drömmen - och träffade henne, och samma saker som i dröm-drömmen hände.

Hängde ni med? En metadröm, kan man kalla det så? Jag undrar verkligen vad detta kan betyda, och vad min hjärna försöker säga mig.

Uttryck jag ogillar

Det finns många uttryck, ordspråk och talesätt som är bra och användbara, men det finns också några jag stör mig något enormt på. Här är de jag för tillfället kommer att tänka på:

Minnet är bra men kort.
Jaha. Då är det väl inte bra? Eller betyder det att man under den korta tiden man faktiskt minns något minsann kommer ihåg det ytterst detaljrikt? Fast ett bra minne brukar väl betyda att man kommer ihåg saker länge? Och man brukar ju prata om bra eller dåligt minne, inte långt eller kort. Nej, det här uttrycket gillar jag verkligen inte! Ofta sägs det lite skämtsamt/urskuldande av någon som glömt bort något denne förmodas komma ihåg. Men säg då istället att du har dåligt minne! För ett kort minne (om det nu finns något som heter så) är inte bra!

Det är tanken som räknas.
Är det? I så fall ska jag vid nästa månadsskifte tänka att jag betalar räkningar. Och när chefen ringer och undrar varför jag inte är på jobbet ska jag säga att jag tänkte åka dit, räcker inte det? Nej, vad betyder det här uttrycket egentligen? "Jag kunde/orkade inte bättre, det här får duga, håll till godo"?

En gång är ingen gång.
Nej. En gång är en gång. Vi föds en gång och vi dör en gång. Om det är ingen gång så är det mesta tämligen meningslöst. Finns det ens liv på jorden?

Frukt är godis.
Nej. Frukt är frukt och godis är godis. Det är inte samma sak! När min kropp skriker efter choklad kan inga päron i världen göra den nöjd. Och när jag är riktigt sugen på en stor, saftig apelsin duger det inte med en påse nappar! Visst, det är lovvärt att försöka få barn att äta mer frukt (för det här riktar sig väl till barn?), men kalla saker vid deras rätta namn, tack!

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!
Vänta nu lite här... Det här kan vara det fånigaste uttryck som någonsin har skapats! Det är väl klart som f*n att det finns dåligt väder! Rätt kläder kan i vissa fall underlätta, ja, men påverkar för allt i världen inte vädret! Regn på en picknick är dåligt väder, oavsett hur mycket galon man är klädd i. Klarblå himmel och vindstilla är dåligt för en seglare. Och hur många människor förlorar varje år nära och kära, hus och hem och alla ägodelar på grund av... just det, vädrets makter? Tänk till exempel på alla de stackarna i New Orleans, i kölvattnet av orkanen Katrinas framfart 2005. Skulle de ha klarat sig om de hade haft bättre kläder på sig? Skulle inte tro det!

Ny dammsugare

Vi har köpt en ny dammsugare.
Den gamla sög.
Eller var det det den inte gjorde?
Ibland är språket knepigt.
Och ibland är mina inlägg korta.

Leksaker... För vem?

Jag tog en sväng i en stor leksaksaffär idag, med sonen i bärsele på magen. Eftersom det är mitt första barn, och det var länge sen jag var barn själv så är jag inte alls insatt i leksakernas värld nuförtiden.

Jag måste uppdatera mig, tänkte jag. Lära mig lite om vad som finns, vad som kommer härnäst i hans utveckling.

Jag säger bara... HJÄLP!

Knappt hade jag stegat in genom portarna förrän jag var alldeles överväldigad. Lokalen var stor. Och hög. Och där fanns hyllor. Massor, massor av hyllor. Leksakerna var inte alls - som jag hade trott - uppdelade efter lämplig ålder, eller möjligen efter principen samma sak på samma hylla, nejdå... Efter märken.

Jaha... Brio, Lego och Fisher Price känner jag till. Och det räcker med dem, tycker jag. Det är kvalitet! Men alltså... det finns hur många som helst. Och alla har de ungefär samma slags leksaker, men i lite olika färger och utföranden. Och med olika namn såklart.

Och visst var väl varannan hylla blå och varannan rosa? Och på de blåa hyllorna trängdes bilar och motorcyklar, medan de rosa hyllorna bågnade under dockor, pärlor och glitter. Ja, det här med genus är en helt annan debatt, den ska jag inte ta idag.

Åter till min vandring bland hyllorna. Jag gick storögt omkring och tittade. Se där, de där känner jag igen! Klossarna från Brio som jag köpte på GeKås för ett betydligt lägre pris för någon månad sen. Och titta där! Det finns nästan likadana klossar i alla möjliga olika märken. Men det såg jag förstås inte på en gång, eftersom butiksinredaren tydligen inte tror på att gruppera efter funktion.

Så mycket leksaker! Så många dåliga föräldrasamveten som kan dövas här! För visst ska väl mitt barn ha det allra bästa? Det allra senaste? TÄNK om han missar ett viktigt steg i sin utveckling för att jag, i min okunnighet, har missat att köpa just DEN DÄR prylen till honom?

Min första tanke var att jag nog har missat något. Min andra tanke var att andra har missat något. För min son, vad gjorde han, i detta förmodade paradis? Han satt så nöjt och tuggade på en rem till bärselen. Inte det minsta imponerad av det överdådiga utbudet runt honom.

Men han är ju bara 10 månader, invänder ni nu. Han har inte förstått det där än. Möjligt, men på ICA Maxi har han fullt sjå med att pilla på allt från kryddburkar till äpplen. Så visst visar han intresse för omvärlden. Men här var det som att han inte orkade med.

Jag tror nu inte att något barn behöver alla de här leksakerna, eller ens en bråkdel av dem. Det jag tror, är att FÖRÄLDRARNA behöver dem. De behöver leksakerna för att göra sina barn glada. Eller för att visa inför andra föräldrar på besök att de minsann unnar sitt barn det allra bästa och senaste.

Min son har leksaker. Faktiskt. Jag är inte helt emot dem. Men han har gett mig en viktig läxa, genom att visa mig hur han fungerar när han leker. Han leker med det som ser kul ut. Oavsett vad det är. Klossarna från Brio är kul ibland, likaså gåvagnen från Micki. Men minst lika kul kan en tom petflaska vara. Eller ett plastlock. Eller något annat han har fått tag i utan att det alls var meningen.

Så. Back to Basic. Lär barnen att leka med stenar, kottar och löv. Eller lär och lär, de lär sig det så bra själva om de får chansen. Det är inte synd om ett barn som har för få märkesleksaker. Det är synd om de föräldrar som tror det!

Ä N T L I G E N !!! ... eller?

Okej...

Efter lång tids funderande, och ett otal nekande svar på frågan "Bloggar du?" så har jag bestämt mig för att göra just det. Blogga, alltså.

Jag har länge ansett att nätet inte behöver ännu en meningslös idag-var-det-fint-väder-och-vi-grillade-blogg, eller mitt-barn-är-bäst-i-världen-blogg, eller jag-har-köpt-en-ny-röd-tröja-blogg. Det är ett sanslöst slöseri med utrymme, om ni frågar mig.

Men, jag behöver någonstans att göra av med allt mitt tyckande, så det får bli här. Slöseri med utrymme eller ej. Om alla andra gör det - varför ska inte jag?

Det mest ironiska just nu är dock att jag inte för mitt liv kan komma på en enda av de där åsikterna jag så länge har velat sätta på pränt. Nu när jag Ä N T L I G E N har kommit till skott och reserverat en bit av cyberrymden bara för mig. Min EGEN digitala plats! Ettor och nollor som BARA är MINA!

Det är så typiskt! Men de lär dyka upp, de där tankarna. Förmodligen när jag absolut inte har tid och möjlighet att krafsa ner dem ens på baksidan av ett tre månader gammalt kvitto på mjölk och tomater, som borde ha rensats ur plånboken för länge sen. Det är så det brukar vara. Tajming är inte min grej, helt enkelt. Men det brukar ordna sig till slut ändå. På ett eller annat sätt.